(46) djupa andetag

Riktigt tung ångest just nu. Ett par timmar riktigt tungt. Halsen känns som en solid klump. Svårt-att-andas-klump, dödsångest-klump, om-jag-får-mer-ångest-kommer-jag-inte-kunna-andas-klump, jag-måste-andas-lugnt-annars-kommer-det-inte-att-gå-att-ta-fler-andetag-snart-svullnad.

Det är svårt att bli lugn när man känner att man måste bli lugn för att inte dö. Inte för att jag kommer att dö, alltså inte för att jag tror att jag kommer att dö när som helst. Men det är ändå en eskalerande dödsekvation.

Alltså.
Jag har ångest.
Min hals blir svullen.
Det är svårare att andas och svälja när halsen är svullen.
Jag får ångest av att inte kunna andas och svälja normalt.
Mer ångest -> mer svullen -> svårare att andas/svälja -> mer ångest osv.

Har tagit valerianatabletter. Inte för att det någon gång egentligen gjort någon skillnad. Men tanken att det skulle kunna göra skillnad gör kanske en skillnad. Och ett Kanske av positiv art mot en mängd både Kanske och Faktum är bättre än inga positiva Kanske eller Faktum alls.

Det har ingenting med roten till denna ångest att göra, men ofta när jag hamnar i ett mer än vilken-timma-som-helst-starkt ångestläge tänker jag på vården, läkarna och nu förstås Läkartiden. Den blev uppskjuten lite, men är väldigt snart. På fredag. Många år hade jag nog känslan av att det alltid kommer något gott ur en läkarkontakt. Men så som det varit, framför allt de senaste 3-4 åren, har förtroendet och förhoppningarna gått i en stadig kurva neråt. Så jag är väldigt nervös.

Nu har jag fokuserat på annat några minuter när jag skrivit detta. Och det kan ha hjälpt lite. Ska inte känna efter utan mest bara tänka att det är bättre. Om det så bara håller i några minuter så har jag vunnit mycket på det.

När som helst kommer Hå hem (hör porten). Nu kom han hem (dörren).