(61) den hederliga pryl- och dryckeströsten (tillbaka efter en koffeintab)

Eller nja. Hade på schemat att gå till Systembolaget, irrade dock runt lite extra. Konfunderat i fläckig t-shirt (såg jag i ett provrum), röda ögon och risigt hår.

Har nu i alla fall tagit tag i saken att inhandla det andra röda Two oceansvinet. Har alltid köpt Shiraz Cabernet Sauvignon-varianten (detta vin är inte bara, enligt åtminstone mig (och J), väldigt gott, det är budget också) och skulle gärna köpa den på påse-i-låda. Om det fanns, och vem vet, det kanske finns, men inte tillgängligt på Bolaget dessvärre (för kom igen, varför skulle den inte tappas på påse och läggas i låda, överhuvudtaget liksom?).

På box finns dock bara Cabernet Sauvignon Merlot-varianten. Totalt finns (vi rör oss fortfarande inom Glasbankens gränser) två olika vita Two oceans (ett i flaska, ett i PIL, nej, alltså inte samma, men skitsamma, dricker inte vitt. Förutom, ja undantagen tar vi en annan gång) och två olika röda.Nu köpte jag alltså det röda på flaska jag inte köper vanligtvis, detta för att utröna om det kanske också smakar så pass bra att det är lönt att köpa treliterskvantiteten. En illavarslande grej är dock att de två cirklarna som anger fyllighet och strävhet är mindre fyllda än vid den andra varianten. Nu är smaken naturligtvis inte helt beroende av ifyllningsgrad i cirklarna för att tilltala, alternativt förkastas. Men det brukar (tillsammans med den ordklädda beskrivningen) vara en utmärkt riktlinje, det var evigheter sedan jag köpte ett vin som föreföll mig vara äckligt eller väldigt fattigt på smak.
Den beprövade sorten har beskrivningen "Fruktig, rökig smak med inslag av mörka bär, örter, sötlakrits och vanilj" medan den andra har "Rökig, fruktig smak med inslag av mörka bär, choklad och vanilj". Inte jättestor skillnad, men det oroar dock lite att varken sötlakrits eller örter finns med. För det lär ju stå för en del av den där härligt kryddiga smaken jag totalt avgudar i vinväg.
Köpte även två öl, men minns nu inte vad de heter och orkar inte se efter i kylen. Tror det är två inte särskilt spektakulära men fullt godtagbara, förhoppningsvis smakrika på det sätt som jag har en ungefärlig bild av.

Efter Systembolaget laddade jag mitt busskort och köpte en glass på Pressbyrån. Körde på det osäkra kortet Skum och Tillspexad Ben&Jerry på pinne. Smakade helt ok först, ja, nästan riktigt gott i all sin sliskighet och min totala hunger och låga blodsocker, men den blev sen bara värre och värre. När jag släpat mig in (förbaskat tungt med klirrklong i bagaget som alla vet) på Myrorna hade jag väldigt lite glass kvar, men för varje tjog milligram dubblerades den snabbt annalkande vidriga smaken. Tror det den sista passagen som bestod mestadels av jordnötswhatthefuck som var så förbaskat illasmakande.

Övervägde till och med att be någon ur personalen om ett glas vatten (lämnade min flaska till Pappa på sjukhuset så att han skulle slippa stolpa upp för att fylla på miniplastmuggen hela tiden), och skulle i så fall vara väl förberedd på ett svar som, eventuellt något beklagande, eventuellt något vad-tar-du-mig-för-egentligen, skulle låta meddela att det inte ingår i deras service, men-du-kan-gå-till-kiosken-tvärs-över-gatan-och-köpa-något. Naturligtvis var jag även förberedd med ett svar som skulle gå i stil med

- Snälla rara du, jag mår plötsligt så fruktansvärt illa och om du inte bistår mig med lite vatten så spyr jag ner både mig själv, dig och interiören
Dock var jag kanske inte fullt bekväm med att fråga efter vatten (hade jag backat ur och inte svarat som jag tänkt hade det ju inte varit särskilt givande, till exempel), för jag gjorde det inte.

Köpte dock en kopp (som jag ska ta med till Sjukhuset i morgon tillsammans med ett te som farsan anser njutbart) samt tre vinyler, blev nästan fyra. Men försöker inte köpa så mycket onödigt, och en vinyl med Åke Octan, som dessutom var lite repig, bara för namnet kändes potentiellt onödigt. Det blev dock två Billy Idol (ena med White Wedding!) och en med rysk balalajkamusik.
Den där ryska skivan såg jag från lite håll och det gick omkring en man som jag tyckte var rätt stilig och dessutom såg ut att kunna vara aningen rysk himself precis framför skivorna. Med andra ord räknade jag med risken att mannen skulle plocka åt sig albumet mitt framför mig så jag skyndade mig dit, sista stegen med målmedvetet utsträckt arm, och plockade åt mig den. Finns en koppling till varför jag köpte den men nu ska jag lägga upp två bilder och sedan måste jag resa på mig. Ingen korrläsning som vanligt. I suck.

Ryssplattan är tacky

White wedding snurrar

(60) stroke

Hade tänkt skriva om något helt annat men.

Farsan ligger på sjukan. Somnade strax innan sex i morse. Tre timmar senare ringde mamma, meddelade det där samt gav mig en jävla utskällning (det är komplicerat, eller kanske inte, jag får de där utskällningarna med jämna mellanrum).

Hade egentligen skrivit en plan för dagen innan jag somnade, hade tänkt försöka sova till i alla fall ett. Gick dock upp och kilade till bussen för att komma till sjukhuset. Kom hem vid tre.

Vet inte om jag ska skriva en massa detaljer hm hm. Känner egentligen för att skriva om något annat. Fast mest ingenting alls. Är så trött. Ungefär sådär trött som när väckarklockan ringer och det känns som att det inte finns något viktigare på agendan än att sova minst fem timmar till.

Ligger med dattan i sängen. Ska blunda lite i en timma.

Usch. Nu känns inlägget sådär taskigt egoistiskt. Skriva om hur trött man är liksom.... uj uj.

(59) Fotohumör (och fågeltal)

Jo ser ni, Akademien är lite fotosugen. Tänkte på det särskilt på min promenad-jogg-spring-titta-på-träd-och-fåglar-gå-i-trappor-hänga-på-kyrkogården-runda idag.

Till exempel fåglarna på gravstenarna vill jag fotografera. Ska göra det someday soon.

Så ja, H fick meddelande om att en herre i bekantskapskretsen vill bilda testpilotsteam med honom. Blir man En Av De Utvalda Teamen får man fota med kameran i fråga, Canon EOS 550D, under en tid, blogga med mera under testperioden, och sen behålla kameran. Nu är det ju grymt att få behålla kameran, men bara att få testa och ha sig är faktiskt tillräckligt kul till och med. Verkar det som. Jag menar, jag skriver ju regelbundet om hårdvarunyheter, det går ju alltid ut på att berätta om nya prylar, dess funktioner, svagheter, storheter och så vidare. Fastnar då och då i tråkig frustration över att beskriva saker på ett självsäkert och insatt sätt utan att på riktigt veta om denna hyperhajpade mojäng verkligen är en så supersmart, nytänkande och ultrapraktiskt sak som källorna i researchen säger. Ja jo... det kan vara obscent fekalietrist.

Vore roligt att på detta sätt vara en källa själv, och inte vara i den vanliga sitsen att läsa ett halvdussin beskrivningar, hands-on-artiklar och presspromotionspecifikationsupprapningar som andra skrivit.

Låter jag patetiskt villig att sälja ut bitar av min Akademiespace på detta internet? Well, ska vara ärlig. Fick ett mail om att det är fördelaktigt att nämna testpilotaktiviteten här, och det gör jag uppenbarligen. Dock hade jag nämnt det ändå (bara minus detta... öhm... försvarstal), och framför allt, jag menar för tusan allt jag skrivit här. Så, låter jag kommersiella intressen sarga min själ och få mig att känna mig rånad på mina ideal? Nja, det går knappt att ta ett andetag utan att agera butterfly effekt-börs, så jag känner mig inte våldtagen på grund av detta inlägg. I'm fine i detta avséende alltså.

Dessutom. Hörde ett väldigt spännande tal en fågel höll, förut i kväll. Spelade in på min kassa mobiltelefon men det hörs faktiskt bra. Försökte skicka ljudet till J, men meddelandet kom aldrig iväg i luften så jag avbröt efter en kvart eller så. Har lyssnat på det ett par gånger, spelat det för H, och för ett marsvin. Vi satt och åt min superbt goda mat på balkongen. Spelade det då också. Fantastiskt att sitta i mörkret ute och äta. En härlig känsla av en bakvänd värld. Tänker nämligen på pensionärspar som passar på att äta lunch på sin balkong mitt på dagen i solen. Så var det inte här. Man ser ju fan inget när det är så ljust ändå.

(58) Hokusai med flera

Var en sväng på Vaxkupan igår. Hade bara tänkt snappa åt mig en Vice till J. Eftersom H gick in och svängde runt bland vinylerna rotade jag som vanligt lite bland de reade korten (Vaxkupan är stadens enda skivbutik, men har även ett väldigt stort utbud av vykort och andra kort och har alltid två lådor med reade kort, vanliga vykort för två spänn och lite spexigare, typ hologram, lite större kort med kuvert och liknande, för fem spänn). Kan stå en lång stund och bläddra där, främst bland de vanliga vykorten > lägger undan en del av de jag tycker är snyggast> inser att det är sjukt många>sållar>köper ett gäng.

Men igår dök jag direkt på de "spexigare korten" och fann bland annat Hokusais The Great Wave of Kanagawa. Samt en del andra kort-med-kuvert med japanska klassiska konstverk. Köpte de flesta av dem (känner genast för att gå dit igen och köpa de få resterande också).

Just The great wave of kanagawa har jag länge tyckt är otroligt finsnygg, att den har Tove Jansson-känsla är ju ett fett plus. Funderat ett tag på att köpa ett vykort med den (har inte plats med en stor bild, får bli i Framtiden) och Vaxkupan har bevisligen sådana (syns i skyltfönstret).

(57) Dharma initiative

Projektens förbannelser. Processernas fnurror. Från var stammar de?

Jag hade ju tänkt, till exempel, att här notera de filmer jag sett. Mycket praktiskt när man skall komma ihåg vad man sett och inte sett. Det går ju aldrig som jag tänkt, så långt (till döden) som jag tänkt.

För många år sedan skulle jag skriva upp de böcker jag minns jag läst och som jag läst efter dess. Blev många långa listor. Borta sedan länge. Fast nåja, böcker är lättare att minnas än förslagsvis filmer tycker jag.

För några år sedan satte jag igång en ganska seriös katalogisering av de filmer jag såg. Blev ett långt dokument, ett par kolumner, namn på filmen, datum, bra/dålig/okej typ. Någon lättsam betygssättning i alla fall. Nej, det finns ju såklart inte kvar. Fast största andelen av de hundratals filmer var b-skräck och nu har jag inte direkt någon att titta på sådana filmer med så risken är inte allt för stor att jag kommer söka i minnet efter sett och inte sett.

Det känns ju alltid motigt, menlöst, att fortsätta med delvis misslyckade projekt (särskilt om de bygger på att registrera allt inom ett område. Men jag fortsätter ändå, vem vet, någon gång kanske det blir ett konstant fortsättande. Ett problem angående filmantecknandet, som jag tror jag redan nämnt, är att det inte så ofta är "Nu kommer vi att titta på filmen XXX" utan jag ser ofta i bästa fall titeln fladdra förbi när den sätter igång. Vilken jag ofta glömmer direkt. Men ledtrådar kan finnas förstås, kanske är regissören bekant, handlingen kan vara sökbar.

Med hjälp av dessa olika verktyg tror jag bestämt jag ska kunna nedteckna data om veckans film och lite annat. Så det följer nedan.

Film

How to be a serial killer - Väldigt dålig, vi var dock tillräckligt (med andra ord väldigt) lealösa för att se hela.

Oss 117: Le Caire, nid d'espions - Detta var samma dag (nåväl, morgonen dagen efter rent tekniskt) vi såg innan nämnda film. Medvetet vi-är-lika-hopplösa-som-världen-i-övrigt-film. Krävs knappt en minut för att inse vilken humor nivån är på, och känna sig smått pinsam för att man fortsätter kolla. Dock är det simpel humor av... ja, jo, faktiskt... rätt hög klass. Tillsammans med att den utspelar sig 1955 och är fransk så funkar det förvånansvärt bra. Vi hade inte tråkigt, vi blev faktisk roade (om än inte kungligt) under vår sedvanligt dystopiska morgon. Just det, filmen är ett skojeri med James Bond som bakomliggande mall.

Profesionalac - En serbisk (eller hur det nu var) pärla.

Micmacs à tire-larigot - Samma regissör som till bland annat Delicatessen, bra med andra ord (fy-fan-vad-grym-han-är-ändå-Jean-Pierre-Jeunet). Alltså, rolig, påhittig, vackersnygg. Det var inte nyligen jag såg Delicatessen, så kan inte säga vilken som var bäst av just dessa två, det kan måhända vara Delicatessen. Och Dany Boon, så söt.

Kan nu ta mig tusan inte komma på fler filmer. Hmm. Kan det verkligen vara så få? Vi har visserligen sett ungefär en säsong av Lost, och det är ju... tja, om det är en hel säsong är det väl typ 24x45 minuter. Är ju en del.

Även avsnitt ett av Lehman-serien, Patty Hearst-dokumentären, en dokumentär om dokuemtären om Dan Cooper, flygkaparen som hoppade fallskärm med sina nyförvärvade ekonomiska tillgångar. Snubblade även in på en doku om jakten på om Anthrax-breven samt en doku om några pensionärer.

Tog på tåget bort upp läsningen av Gökboet, hade visst kommit mycket längre än jag mindes men började från början. Kommentarer om boken en annan gång.

(56) Jenny Lind-mysteriet

Igår satt jag och H på Texas Longhorn för att smaska på låtsaskött. Medan vi väntade pysslade vi med en ekonomisk deal och en 50-lapp kom upp för granskning. Det började med att jag tyckte att det är synd att det inte finns att se något årtal för när lappen i fråga gjordes, så som det är med mynt. H började granska lappen för att hitta årtalet som han visst trodde fanns där. Men icke.

Dryftade också något om att man (jag, och uppenbarligen inte H heller) vet riktigt vem denna Jenny Lind är. Anna Lind blev mördad, men Jenny Lind? No clue.

Eller jo, ledtrådar finns ju visst. Det är instrument och noter på sedeln, så jag tycker att hon ju då måste varit musiker, kanske hovsingalongflicka. H tror sig dock minnas helt klart att hon målade förlagan till den svenska tomten. Jag går inte helt med på detta, men vet å andra sidan inte ett bajs i frågan. Men coca cola-tomten då (på något vis kommer han in i diskussionen)? Jo, H har någon idé där också. Fortfarande är Jenny Lind upphovskvinnan till den svenska tomten, och för all del kanske cola cola-tomten också. Den svenska tomten hurdå, vadå liksom, då ska det väl ändå vara någon grå liten vätte. I dunno.

Och inte fan finns det några tomtar på 50-lappen dessutom. H går med på att det kan ha varit en av flera faktorer som gjort henne så pass känd som hon på något vis verkar vara.

Typ tolv timmar senare googlar jag flickebarnet i fråga, och javisst, Jennysan var en allt en liten lärka, bland annat hovsångerska. Enligt J A Josephson ett riktigt snille.

Det är dock något hos vår landsmaninna, som gjort henne så stor även i jämförelse med de största. Hon förenar nämligen med den mest fulländade sångförmåga, mot vilken de nuvarande storheternas konstfärdighet förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än som, om vi undantaga Maria Malibran, fallit på någon av de nämndas lott samt ett musikaliskt snille och vetande, som väl icke förut, om ej hos den i det förra århundradet så beundrade Faustina Hasse, uppenbarat sig hos någon af världens ryktbara sångerskor. Kommer nu härtill en själfullhet, som vid föredraget af visan ej behöft det minsta artistiska koketteri eller själfsvåldiga utstyrsel för att låta den framstå i dess naiva skönhet, som för den dramatiska sången funnit ej blott det trognaste och sannaste, utan äfven det varmaste uttryck, och som i oratoriet tager sin flykt mot de rymder där den jordiska sången har sin urbild - så kan hvar och en förstå, att Jenny Lind kan nämnas såsom ett bland dessa snillen, af hvilka under hvarje århundrade konsthistorien har blott få att nämna.

Då var den gåtan löst och H utbrister något slags just-det-fan om att det var Jenny Nyström som målat tomtar. För att göra historian kort följer en illustration.


Idag far jag till Linköping med M.

(55) Hajk med nederlag

H medd3lade via Internet att han hade en present från El Stockholmo till mig. Så jag tänkte Nu jävlar slår jag slag i saken.

Vilket betyder nu-hajkar-jag-iväg-till-Citygross. Så direkt efter min första dagliga promenad tog jag på mig lite andra kläder (alltid naaz att svetta in något nytt), utrustade mig med ryggsäck och gav mig iväg igen. På grund av min målmedvetenhet gick jag med mer raska än flanerande steg. Det tog 35 minuter att gå dit. Det är ju en sådan där stor affär så jag passade på att kolla efter lite annat, inte alltför tungt, att lägga i korgen. Uppehåll mig först rätt länge vid hårprodukterna, valde en praktiskt liten hårspray för att bli min följeslagare på kommande utflykter (inte i skogen, utan till andra städer. Brukar använda hårspray och risa till håret helt åt helvete när det är väldigt otvättat så att det i alla fall ser medvetet risigt ut men tar på inga villkor med mig storburken iväg, vilket är då jag bra gärna skulle ha spray till hands).

Uppehöll mig sedan ännu längre vid solskyddsprodukterna. Valde till slut en med solskyddsfaktor 50. Tog sedan ett par varv vid grönsakerna, minns jag rätt blev det skärbönor och två gula paprikor samt ett äpple att knapra på under hempromenaden (hade inte hunnit med särskilt mycket föda under dagen). När jag började leta efter vad jag specifikt kommit för, nämligen ett svart lösviktste som råkar vara Mannens favoritsort och ej tillgängligt någon stans närmare, upptäckte jag till min förtret att jag visst råkat prioritera hajkassecoarerna (ryggsäck, palestinasjal och vatten) och inte verktyget som skulle göra det hela till en högst kommersiell hajk, nämligen plånboken.

Såg mig omkring och ställde ner korgen (hade redan varit där i mer än 20 minuter och ville helst påbörja vandringen hem till en tröstande kopp te och en sallad) och gick mot utgången. På vägen dit fann jag ett provsmakningsstånd utan personal. Hällde upp kaffe i en dockanpassad pappersmugg och tog en lika dockanpassad portion kladdkaka (en dryg tesked). Under tiden jag hällde upp kaffet kom Provsmakningsöverstinnan. Vet inte om det är allmänt tabu att ta för sig själv så jag sa smått skämtsamt "Ah, jag tänkte att det var självservering", ta mig fan om hon inte verkade smått sur när hon svarade "Jag var bara borta". Ja visst fan var du borta.

Vandrade ut genom kassorna med min kaffeshot, svalde den och kakan och begav mig.

(54) Jaha ja

Intervju hm.

Öh.
a
Nej men, ok. Kom dit, det ösregnade. Gillar inte paraplyn men tog med ett. Glömde det på bussen dit förstås.

Kom 20 minuter tidigt. Lokaliserade snabbt platsen där jag enligt kallelsen skulle bli hämtad. Var bara jag där, tills många vuxna människor var där för lunch (jag skulle bli hämtad utanför matsalen). Några minuter efter utsatt tid är det fortfarande bara jag där, i kategorin Potentiella Intervjuoffer alltså. Då kommer det en kvinna som frågar om jag är där av den anledning jag är där. Jag svarar jakande och frågar om det är fel dag.

Det är det inte, hon ger mig anvisningen att jag ska gå till det bruna huset där borta och gå rakt in till rummet längst bort. På trappen till det bruna huset där borta möter jag någon jag känner igen, pappan till en gammal skolkamrat. Han är där på konferens. Trevlig man det där. Eller vad vet jag. Han verkar trevlig, schysst, snäll, what ever, inte på det där lama inställsamma sättet. Nej nej. We don't like it like that.

Det är en ring med stolar där inne. Sitter en blond flicka där. Damen i matsalshuset hade sagt att det skulle vara en lärare där inne, längst inne i det där bruna huset. Detta kändes inte som en lärare. Och det var det inte. Det var den första andra jag träffade i kategorin Intervjuoffer. Så småningom har jag hälsat på tre lärare, en kvinna som med normala ögon mätt skulle anses vara en normal kvinna, en annan som med normala ögon mätt skulle anses vara lite... hmm... konstnärligt flamsig (en väldigt mild version av flamsig dock), med utländskt ursprung och därmed utländska språknyanser. Och en man. Mannen lät också som att han hade en något utländsk språknyans, men väldigt svenskt namn, det hade kvinnan också i och för sig. Men medan den (potentiella öststats)kvinnans utländska språknyanser bestod mötet igenom tyckte jag att mannens dylika rann av. Det kanske var inbillning från början.

Mannen fick jag efterhand en känsla från som sa mig att han inte gillade mig. Inte bra.

Den blonda flickan hade rätt fina strumpor. Så vi pratade lite om strumpor innan två Intervjuoffer till dök upp. Nu var vi fyra, tydligen skulle vi bli sju. Någon hade meddelat att denne skulle bli sen. Vi började dock. Ingen mer dök upp.

FY FAN, SKREV LIKA MYCKET TILL ELLER MER EFTER EN TVÅTIMMARS PAUS OCH SKREV ATT JAG SKULLE FORTSÄTTA SEN MED DITTEN OCH DATTEN OCH EFTER PUBLICERINGSKNAPPEN BLEV DET FELMEDDELANDE OCH DET VAR INTE AUTOMATSPARAT HELLER. KUKEN.

(53) Den Högt Skattade Folkhögskoledrömmen

Har nu två nätter drömt relaterat till Intervjudagen i morgon. Ingen av dessa har utspelat sig under själva intervju- eller teaterövningsaktiviteten. Första drömmen var väldigt långt ifrån i handling (minns inte mycket, men det var något komplicerat med tre onda bebisar), i drömmen i natt var jag i alla fall på väg dit. Kom då på att jag inte alls hade lagt någon tanke vid klädval, närmare bestämt kring vilken t-shirt som skulle få äran att pryda min åldersadekvata kropp.

Tror jag hade på mig min gamla haj-t-shirt (letar bild) och insåg att jag kunde bättre, tror jag då funderade på den andra hajtröjan (finns inte kvar på threadless men kanske kan hitta en bild någon annanstans).

Så. Det är i morgon alltså. Har varit nervös (snarare orolig kanske) hela veckan. Nu går det inte att skjuta upp tankarna längre eftersom det nu måste ingå i den direkta dagsplaneringen (till exempel när ska jag sova). Jag borde inte oroa mig. Inte för att det kommer gå galant, utan för att jag vet att jag ändå inte kommer förbereda mig, och då är det ju onödigt med det där mörka hur-ska-jag-förbereda-mig-molnet som hänger ovanför hjässan och blurrar min syn med all åska och regn.

Apropå åska och regn. Någon dag sist jag var i Slödderstaden åskade och ösregnade det. Oh! Oh! Oh! Så härligt.
Jag älskar fula redigeringar, i alla fall när jag gör dem (gamla hajen):

Och se, fann en bild på den nya hajen också som jag lånar:


Just det, nu har det gått tio vardagar sedan det var sagt att den där läkaren skulle ringa. De är så snabba!

(51) kall hud i Jesusland

Tröttheten ligger som sovande kattungar i ögonen. Trodde jag skulle sova mer än senaste tiden när jag var borta men icke. Tvärtom. Oh my. Och ändå har jag inte blivit galen (a-ljudet som i Annars, fast lite längre). Så det var väl inte allt för lite sömn ändå.

Läste klart Kall hud (Albert Sánches Piñol) i förrgår som jag lånat av T. Började igår läsa Jesusland (Julia Sheeres). Googlade på Jesusland för att kolla vad det var Julia hette i efternamn. En träff bara på Jesusland är http://www.jesusland.com/.

Jesusland.com is a site supporting the ideas behind the Jesusland movement, and offers a place for exchange of ideas and comments on the topic.

Sidan är inte tillgänglig dock.

Hade gett bort Jesusland till personen jag besökte för ett och ett halvt år sedan ungefär. Började läsa när han ändå låg och sov ett par timmar längre än jag. Man blir fast från första sidan. Och man blir beklämd inom kort. Eller ja, från början eftersom man kanske vet vad det handlar om ungefär innan man börjar. Den fick mig att tänka på boken Sickened (Julie Gregory), den är också amerikansk, beklämmande och engagerande. Den handlar om Münchausen by proxy, så bägge handlar dels om obehagliga familjeband (Sickened har sin utgångspunkt i det helt och hållet, Jesusland innehar både krångliga familjeband och mycket krångliga samhällsband). Och just det fan, bägge är efter författarnas egna erfarenheter. Just det, bägge är skrivna av kvinnor som börjar på J också. Till och med Jul. Har Sickened i bokhyllan om någon vill låna, dock på svenska, vad den nu hette då.

En schysst liten rad ur Kall hud:

Han gjorde en paus för att tända en cigarett. Sedan gjorde han några gymnastiska övning med armarna med cigaretten hängande fast i läppen, som om han ville visa sitt totala förakt för framtiden

Nu är det i och för sig roligare om man vet hurdan Bátis, som gymnastiserar ovan, är. Men läste det för H och han utstötte gester som talade för att han blev roade i två sekunder. Fnitter, skratt, frust eller vad det nu var.