Jag köpte två Mohawk Sticht under veckan. Köpte den när den kom men mindes inte, utan baserade köpet på att den är på väg att ta slut i hyllorna.
Drack en i natt. Den skummar något otroligt. Och när den är i skummigt läge tycker jag att den har en drag av något obehagligt i lukten. Men den är god. Tycker förresten att en hel del mörka öler kan ha ett stråk av något inte särskilt lockande i lukten när skummet ligger.
Jag har druckit väldigt god öl på sistone. Förutom ett totalt bottennapp, för första gången har jag hällt ut en öl. En annan var bara alldeles för mycket jul och för lite öl. Öl som inte smakar öl (fast är det öl så är det väl öl och smakar då som det gör och smakar då öl likväl) kan fungera, men oftast endast i mindre mängd.
Bajs, nu kalla plikten.
fredag 3 december 2010
måndag 6 september 2010
(72) Vettni vettni!
Nu har jag gjort det. Hajar ni?
Nä, tänkte väl det.
Jorå ser ni. Senast jag var i alkoholbutiken köpte jag för första gången ett alkoholfritt öl där. Det kan mycket väl vara den första gången jag köpt någonting alkoholfritt i den affären. Tror när jag tänker efter att jag kanske aldrig köpt något som är så nära att vara alkoholfritt öl. För det innehåller ändå 0,5%, men det är tillräckligt blygsamt.
Läste nämligen i DN, det brukar jag göra, men inte om mat och dryck eftersom vad det gäller (alkoholhaltig) dryck är det himla svårt att gå på vad någon sitter och tycker i en tidning. Och ja, vad var det nu, jo, jag läste om öl och bland de alkoholfria ser jag Brewdog tindra mot mig från skärmen. Åh, tänker jag, och faktiskt läser i stället för att dödskumma. Det stod (förstås! vill jag utropa) att de hör till tipptopp-segmentet inom genren, högsta betyg och sådant däringa.
Dock bestämde jag mig för att provköpa enbart pga märket, just vad det gäller mat och dryck kan det vara en mycket bra riktlinje med märken. Och vad det gäller öl så hör Brewdog till några av de öllinjer jag litar på. Det var ett till öl i artikeln som föll mig i smaken, ett nytt S:t eriksöl (pomona porter). Så sådant köpte jag också, tillsammans med några gamla favoriter.
Hundölet heter förresten Nanny state.
Samma dag som inköpet drog H och jag till ett annat H, som fyllde 30 bast (32 var jag dock övertygad om, vilket byggde på övertygelsen att han fyllde 30 när vi var där på kalas förrförra året). Varannan vatten, släng dig i väggen! Varannan alkofri öl är rätta takten.
Men, kära lyssnare, det är på plats med en varning. Gillar man inte öl med stark humlekaraktär är nunnan ingenting för just den lyssnaren. Om man däremot har tydlig humle som en del av sin positiva smakrepertoar (jag tycker det är jädrans upplyftande förutom när det är kvävande, denna är någon centimeter ifrån att balansera på gränsen. Vissa VÄLDIGT humletydliga öler har tendensen att få mig att tänka alldeles för mycket på det där torkade humlet jag har i skåpet... fungerar, fast inte på mig, som sömnmedicin också vettni, är gravt gravt bittert till på köpet) så borde det funka utmärkt som ersättare för en härlig.... säg, 4-9 procentare.
Så, det är ett ickeblaskigt mycket smakrikt öl som, om det hade blivit presenterat som "Hej, du gillar bland annat humlig öl va? Smaka mig" inte hade väckt reaktionen "Vafan taru mig för, ditt blaskiga svek!"
Och förresten, här nämnda öler är inte nya som i att de bryggdes förra veckan, de är nya på bolaget, och dessvärre hör de till de tillfälliga nyheterna. Ska bunkra upp med bägge dessa, främst nunnan, eftersom det känns kalas att ha ett varannan-vatten-alternativ.
Fast en grej stör mig, och jag hoppas innerligt att detta bara är ett misstag i produktionen, nannyölen har (ni kan se om ni följer en av länkarna längre upp), som vanligt från brygghunden, schysst etikett, denna gång i en ganska ljus och ganska underlig grön, däremot matchar inte färgen på kapsylen. Den är samma blå som kapsylen på.... jag tror det var Punk IPA. Vilken alltså matchar, ja jag är nog säker att det var den som stod på diskbänken där bredvid när detta uppdagades, Punk IPA. Och Trashy Blonde med andra brygghundar vill jag likaledes minnas har matchande kapsyler.
Och nej, ingen korrläsning som vanligt. För fan, måste sova. Nu pluggar jag ju igen.... fy fan. Natt.
Nä, tänkte väl det.
Jorå ser ni. Senast jag var i alkoholbutiken köpte jag för första gången ett alkoholfritt öl där. Det kan mycket väl vara den första gången jag köpt någonting alkoholfritt i den affären. Tror när jag tänker efter att jag kanske aldrig köpt något som är så nära att vara alkoholfritt öl. För det innehåller ändå 0,5%, men det är tillräckligt blygsamt.
Läste nämligen i DN, det brukar jag göra, men inte om mat och dryck eftersom vad det gäller (alkoholhaltig) dryck är det himla svårt att gå på vad någon sitter och tycker i en tidning. Och ja, vad var det nu, jo, jag läste om öl och bland de alkoholfria ser jag Brewdog tindra mot mig från skärmen. Åh, tänker jag, och faktiskt läser i stället för att dödskumma. Det stod (förstås! vill jag utropa) att de hör till tipptopp-segmentet inom genren, högsta betyg och sådant däringa.
Dock bestämde jag mig för att provköpa enbart pga märket, just vad det gäller mat och dryck kan det vara en mycket bra riktlinje med märken. Och vad det gäller öl så hör Brewdog till några av de öllinjer jag litar på. Det var ett till öl i artikeln som föll mig i smaken, ett nytt S:t eriksöl (pomona porter). Så sådant köpte jag också, tillsammans med några gamla favoriter.
Hundölet heter förresten Nanny state.
Samma dag som inköpet drog H och jag till ett annat H, som fyllde 30 bast (32 var jag dock övertygad om, vilket byggde på övertygelsen att han fyllde 30 när vi var där på kalas förrförra året). Varannan vatten, släng dig i väggen! Varannan alkofri öl är rätta takten.
Men, kära lyssnare, det är på plats med en varning. Gillar man inte öl med stark humlekaraktär är nunnan ingenting för just den lyssnaren. Om man däremot har tydlig humle som en del av sin positiva smakrepertoar (jag tycker det är jädrans upplyftande förutom när det är kvävande, denna är någon centimeter ifrån att balansera på gränsen. Vissa VÄLDIGT humletydliga öler har tendensen att få mig att tänka alldeles för mycket på det där torkade humlet jag har i skåpet... fungerar, fast inte på mig, som sömnmedicin också vettni, är gravt gravt bittert till på köpet) så borde det funka utmärkt som ersättare för en härlig.... säg, 4-9 procentare.
Så, det är ett ickeblaskigt mycket smakrikt öl som, om det hade blivit presenterat som "Hej, du gillar bland annat humlig öl va? Smaka mig" inte hade väckt reaktionen "Vafan taru mig för, ditt blaskiga svek!"
Och förresten, här nämnda öler är inte nya som i att de bryggdes förra veckan, de är nya på bolaget, och dessvärre hör de till de tillfälliga nyheterna. Ska bunkra upp med bägge dessa, främst nunnan, eftersom det känns kalas att ha ett varannan-vatten-alternativ.
Fast en grej stör mig, och jag hoppas innerligt att detta bara är ett misstag i produktionen, nannyölen har (ni kan se om ni följer en av länkarna längre upp), som vanligt från brygghunden, schysst etikett, denna gång i en ganska ljus och ganska underlig grön, däremot matchar inte färgen på kapsylen. Den är samma blå som kapsylen på.... jag tror det var Punk IPA. Vilken alltså matchar, ja jag är nog säker att det var den som stod på diskbänken där bredvid när detta uppdagades, Punk IPA. Och Trashy Blonde med andra brygghundar vill jag likaledes minnas har matchande kapsyler.
Och nej, ingen korrläsning som vanligt. För fan, måste sova. Nu pluggar jag ju igen.... fy fan. Natt.
onsdag 25 augusti 2010
(71) bloggar
Är ingen bloggläsare, i alla fall inte på det där sättet att jag håller mig uppdaterad på vad som händer på en eller flera bloggar. Men mitt bloggläsande kan uppdelas i tre kategorier (naturligtvis fler om jag dissekerar och tänker efter), och ofta hänger de ihop:
a) Sökresultat
b) Klicka på en länk
c) Skov
Söker jag på avbitartång hittar jag naturligtvis bloggar som avhandlar avbitartänger, likaså med diskställ, aktuella händelser, recept, sjukdomsfrågor och så vidare. De flesta bloggar man då klickar på brukar inte ge mig den information jag vill ha, och ofta så kommer det inte ens upp något inlägg om avbitartänger, kanske inte ens om jag gör mig besväret att scrolla och söka hit och dit. Men ibland hamnar man helt rätt. Identifierade min hudallergi via en blogpost efter diverse sökfraser. Och kunde ta mig vidare där efter. Receptsökningar har ofta stor chans att få utdelning i användbara bloggträffar, det är så många som skriver recept. Annars är det så ofta att det bara står order avbitartång mitt i en smet som handlar om något i övrigt ointressant (släktträffar i hus på Österlen och satan och hans moster).
Sen är det också vanligt att klicka på en länk som går till en blogg för att läsa mer om vad man just läser.
Med skov menar jag när man fastnar (ofta efter att ha glidit in på en blogg enligt ovan) och läser och klickar och scrollar runt på bloggen en lång stund. Kanske läser alla poster på en gång (gjorde det ganska nyligen med en väns systers tåskolöparblogg). De få bloggar jag tittar in på då och då (ofta med mellanrum på många veckor eller månader) brukar jag också skovläsa. Typ stuff white people like, look at this fucking hipster och ja... kommer inte på fler nu. Det är delvis därför jag bara skovläser de återkommande bloggande med långa mellanrum, jag glömmer att de finns och sen en dag uppenbarar sig ett minne precis när man lika gärna kan slå ihjäl några timmar.
Nu glömde en bloggläsaranledning till, den säkrast återkommande och tråkigaste typen, jobbresearchläsandet.
Ikväll har jag hittat denna blogg, Om jag var din hemmafru. Mat/receptblogg. Gillar henne. Hon är nice, läser inledningarna på nästan varje post, men inte särskilt mycket av recepten. Har dock ögnat genom ett och annat som passar min matlagning. Lagar visserligen aldrig (så långt man kan komma aldrig utan att det ändå inte betyder aldrig till hundra procent) efter recept. Använder recept för bakande dock, fast det blir alltid någon modifikation. Har inte bakat lika mycket i mitt liv än för att veta helt i huvudet vilka proportioner mjöl, ägg, degvätska, whatevah, som får ett bakverk att fungera med största sannolikhet. Morsan, hon svänger ihop bröddegar bara så där, ingen är den andra lik. Så är det förvisso även när jag bakar bröd, att ingen är den andra lik, men jag utgår alltid från proportionerna som står i något recept, sen adderar eller byter ut lite.
Bjuder på ett till matlagningslänktips, What the fuck should I make for dinner.
Tittade på min rygg i spegeln innan jag klättrade upp till datorn. Tänkte nu skriva att en spetälsk gravt spetälsk ser mer kyssvänlig ut än jag. Men bildgooglade lite snabbt på spetälska och känner mig genast mer inbjudande än en gravt spetälsk. Men bara lite mer inbjudande. Det såg helt enkelt väldigt allergiskt ut på ryggen. Fast det har nog redan blivit bättre. Har inte kliat under hela detta inlägg.
a) Sökresultat
b) Klicka på en länk
c) Skov
Söker jag på avbitartång hittar jag naturligtvis bloggar som avhandlar avbitartänger, likaså med diskställ, aktuella händelser, recept, sjukdomsfrågor och så vidare. De flesta bloggar man då klickar på brukar inte ge mig den information jag vill ha, och ofta så kommer det inte ens upp något inlägg om avbitartänger, kanske inte ens om jag gör mig besväret att scrolla och söka hit och dit. Men ibland hamnar man helt rätt. Identifierade min hudallergi via en blogpost efter diverse sökfraser. Och kunde ta mig vidare där efter. Receptsökningar har ofta stor chans att få utdelning i användbara bloggträffar, det är så många som skriver recept. Annars är det så ofta att det bara står order avbitartång mitt i en smet som handlar om något i övrigt ointressant (släktträffar i hus på Österlen och satan och hans moster).
Sen är det också vanligt att klicka på en länk som går till en blogg för att läsa mer om vad man just läser.
Med skov menar jag när man fastnar (ofta efter att ha glidit in på en blogg enligt ovan) och läser och klickar och scrollar runt på bloggen en lång stund. Kanske läser alla poster på en gång (gjorde det ganska nyligen med en väns systers tåskolöparblogg). De få bloggar jag tittar in på då och då (ofta med mellanrum på många veckor eller månader) brukar jag också skovläsa. Typ stuff white people like, look at this fucking hipster och ja... kommer inte på fler nu. Det är delvis därför jag bara skovläser de återkommande bloggande med långa mellanrum, jag glömmer att de finns och sen en dag uppenbarar sig ett minne precis när man lika gärna kan slå ihjäl några timmar.
Nu glömde en bloggläsaranledning till, den säkrast återkommande och tråkigaste typen, jobbresearchläsandet.
Ikväll har jag hittat denna blogg, Om jag var din hemmafru. Mat/receptblogg. Gillar henne. Hon är nice, läser inledningarna på nästan varje post, men inte särskilt mycket av recepten. Har dock ögnat genom ett och annat som passar min matlagning. Lagar visserligen aldrig (så långt man kan komma aldrig utan att det ändå inte betyder aldrig till hundra procent) efter recept. Använder recept för bakande dock, fast det blir alltid någon modifikation. Har inte bakat lika mycket i mitt liv än för att veta helt i huvudet vilka proportioner mjöl, ägg, degvätska, whatevah, som får ett bakverk att fungera med största sannolikhet. Morsan, hon svänger ihop bröddegar bara så där, ingen är den andra lik. Så är det förvisso även när jag bakar bröd, att ingen är den andra lik, men jag utgår alltid från proportionerna som står i något recept, sen adderar eller byter ut lite.
Bjuder på ett till matlagningslänktips, What the fuck should I make for dinner.
Tittade på min rygg i spegeln innan jag klättrade upp till datorn. Tänkte nu skriva att en spetälsk gravt spetälsk ser mer kyssvänlig ut än jag. Men bildgooglade lite snabbt på spetälska och känner mig genast mer inbjudande än en gravt spetälsk. Men bara lite mer inbjudande. Det såg helt enkelt väldigt allergiskt ut på ryggen. Fast det har nog redan blivit bättre. Har inte kliat under hela detta inlägg.
(70) regn
En till sådan där dag där det känns som en enorm bedrift bara att diska kaffepannan och sätta på kaffe. Tog en koffeintablett innan för att orka.
Invigde sedan en av torebrings brings you things-kopparna framför sommarkobra.
Tog mig sedan an en ännu större bedrift: ta sig utanför lägenheten.
Det regnade inte ens längre. Jag gillar visserligen regn. Mycket. Men nu kändes det mest skönt att det var tillräckligt svalt för att vara bra väder. Lagom t-shirtväder. Sådant som kanske känns lite kallt i början men som tillåter det att kännas precis lagom när man väl gått några snabba steg.
Några meter från porten börjar det regna. Inte så mycket. Hundra meter från porten börjar det regna mer. Hittade en död fågel på trottoaren. Fotograferade den snabbt innan telefonen blev allt för blöt och stoppade sedan ner den innanför bh:n så att den inte skulle fara illa. Telefonen alltså. Fågeln hade ju dessutom uppenbarligen redan farit illa.
Hade smort in ansikte och händer innan jag gått ut. Nu rann arnikakrämen tillsammans med regnvatten över huden så som smör glider i en het stekpanna. Svischade runt lite med händerna i ansiktet när det blev för blött. Svosch svosch i den glatta krämigheten. Eftersom den både är vattenlöslig och lite fet så rinner den ju inte bara av ansiktet. Den mer förökar sig.
Spanade på hemvägen efter svampar. Jag är inte sådant tjafs men H gillar mina omeletter. Såg en som inte var en carl johan (den var lik så jag tänkte tramtramtram det är väl sådan där sopp som blir blå när man bryter i den). Ringde farsan för att kontrollera mina misstankar. Han seglade just själv ute i jobbigt väder och jag ville fatta mig superkort (ätbar? Ja eller nej) men han skulle ju prata och prata och sen blev det ett jävla ljud och han skulle ringa upp sen. Eftersom han i alla fall hann säga att en blodsopp inte har nätmönster, som min svamp, på foten, och jag just märkt att hela handen blivit sådär snuskigt gul med lite grön drag i (som ett kraftigt men åldrande blåmärke, precis som ett sådant) slängde jag iväg den. Tyckte jag att jag var kladdig innan i regnet blev det ju inte bättre av att hålla i en stor svamp direkt.
Sms:ade honom sen och sa att jag slängt iväg svampen så han kunde lugnt ägna sig åt seglandet i stället. Men han ringde förstås upp. Det var visst en ätlig svamp, dock med antabuseffekt, en eldsopp. Inte lika bra som en blodsopp men ätbar.
Men orka bry sig om en svamp. Orkar dessutom inte göra en omelett. Inte ens åt någon jag tycker om.
Invigde sedan en av torebrings brings you things-kopparna framför sommarkobra.
Tog mig sedan an en ännu större bedrift: ta sig utanför lägenheten.
Det regnade inte ens längre. Jag gillar visserligen regn. Mycket. Men nu kändes det mest skönt att det var tillräckligt svalt för att vara bra väder. Lagom t-shirtväder. Sådant som kanske känns lite kallt i början men som tillåter det att kännas precis lagom när man väl gått några snabba steg.
Några meter från porten börjar det regna. Inte så mycket. Hundra meter från porten börjar det regna mer. Hittade en död fågel på trottoaren. Fotograferade den snabbt innan telefonen blev allt för blöt och stoppade sedan ner den innanför bh:n så att den inte skulle fara illa. Telefonen alltså. Fågeln hade ju dessutom uppenbarligen redan farit illa.
Hade smort in ansikte och händer innan jag gått ut. Nu rann arnikakrämen tillsammans med regnvatten över huden så som smör glider i en het stekpanna. Svischade runt lite med händerna i ansiktet när det blev för blött. Svosch svosch i den glatta krämigheten. Eftersom den både är vattenlöslig och lite fet så rinner den ju inte bara av ansiktet. Den mer förökar sig.
Spanade på hemvägen efter svampar. Jag är inte sådant tjafs men H gillar mina omeletter. Såg en som inte var en carl johan (den var lik så jag tänkte tramtramtram det är väl sådan där sopp som blir blå när man bryter i den). Ringde farsan för att kontrollera mina misstankar. Han seglade just själv ute i jobbigt väder och jag ville fatta mig superkort (ätbar? Ja eller nej) men han skulle ju prata och prata och sen blev det ett jävla ljud och han skulle ringa upp sen. Eftersom han i alla fall hann säga att en blodsopp inte har nätmönster, som min svamp, på foten, och jag just märkt att hela handen blivit sådär snuskigt gul med lite grön drag i (som ett kraftigt men åldrande blåmärke, precis som ett sådant) slängde jag iväg den. Tyckte jag att jag var kladdig innan i regnet blev det ju inte bättre av att hålla i en stor svamp direkt.
Sms:ade honom sen och sa att jag slängt iväg svampen så han kunde lugnt ägna sig åt seglandet i stället. Men han ringde förstås upp. Det var visst en ätlig svamp, dock med antabuseffekt, en eldsopp. Inte lika bra som en blodsopp men ätbar.
Men orka bry sig om en svamp. Orkar dessutom inte göra en omelett. Inte ens åt någon jag tycker om.
måndag 2 augusti 2010
(69) Just det
Det är tämligen otydligt när man jobbar så extremt lite som jag gör. Men nu är sämääästern slut. Inte varit inne på idg.se på kanske upp till en månad, men nu är måndagarna som de ska igen.
Om fyra veckor drar kursen jag jatackat till igång. Valde den med minst kurslitteratur och minst procent. Visserligen är det den som känns mest strategisk av de distanskurser jag sökt. Hållbar utveckling. Att ha minst ett finger med i hållbar-utveckling-spelet tycker jag är en skyldighet (skyldighet låter tråkigt, ett ansvar för alla helt enkelt) och att fördjupa sig med några högskolepoäng är nog helt rätt.
Den enda ickedistanskurs jag sökte var engelska på halvtid. Kvällstid. Hade den varit dagtid eller kvällstid i denna stad hade jag tackat ja (till reservplatsen) men kvällstid i Linkeboda känns inte så bekvämt som jag skulle vilja, då hellre dag och heltid. Väntar fortfarande på att finna någon kurs här som jag vill gå. Är ju nästan skamligt att inte utnyttja detta bostadsläge.
Om fyra veckor drar kursen jag jatackat till igång. Valde den med minst kurslitteratur och minst procent. Visserligen är det den som känns mest strategisk av de distanskurser jag sökt. Hållbar utveckling. Att ha minst ett finger med i hållbar-utveckling-spelet tycker jag är en skyldighet (skyldighet låter tråkigt, ett ansvar för alla helt enkelt) och att fördjupa sig med några högskolepoäng är nog helt rätt.
Den enda ickedistanskurs jag sökte var engelska på halvtid. Kvällstid. Hade den varit dagtid eller kvällstid i denna stad hade jag tackat ja (till reservplatsen) men kvällstid i Linkeboda känns inte så bekvämt som jag skulle vilja, då hellre dag och heltid. Väntar fortfarande på att finna någon kurs här som jag vill gå. Är ju nästan skamligt att inte utnyttja detta bostadsläge.
(68) Stukad
Eller liknande.
Känner mig ynklig. Min ena tå är trasig och jag är något od:ad vad gäller koffein. Skulle bli pigg, blev mest darrig.
Känner mig ynklig. Min ena tå är trasig och jag är något od:ad vad gäller koffein. Skulle bli pigg, blev mest darrig.
torsdag 8 juli 2010
(67) Formulär
Senaste tankspriddheten: Gick och plockade upp handduken för torkhängning. Missade badrummet på väg till datorn. Använder handduken som cape i stället.
Loggade ut från mitt huvudsakliga gmail-konto för att slippa automatinloggas på fel konto när jag skulle logga in här. Direkt när jag loggat ut så loggade jag in igen. (inlärt kollamailbetéende, av vad jag egentligen skulle göra fanns tillfälligt inga spår)
Senaste hygienåtgärd: Borstade tänderna.
Senaste grej-jag-faktiskt-gjorde-och-det-för-första-gången-på-allt-för-länge: Tog den där promenaden.
Brukar gå upp vilken tid nu för tiden: Ganska precis tolv. Några dagar var det närmare ett, men nu jävlar.
Känner av vilka biverkningar av medicinen: Trötthet (ögonen är ibland som små russin som vill krypa in bakom ett skyddande skeletthölje och aldrig skåda ljus igen), svårt att sova (intet nytt under solen, men det är på ett annat sätt), illamående (värst vid ett tillfälle hos J förra veckan, satt och höll i mig soffan i ett par timmar eftersom jag var på vippen att spy), smått och gått som lite muntorrhet med mera ibland.
Känner av vilka positiva effekter av medicinen: Non, so far.
Nynnade/sjöng med i vilken låt senast: I shot J.F.K
Läste senast: DN.se.
Senast sedda film: Biyeolhan geori eller The loneliness of the long distance runner.
Skulle vilja: Det vågar jag inte avslöja.
Senaste fortfarande kännbara olycka i hemmet: Hyvlade bort lite tumovansida vid pirogtillverkning.
Hoppas bli en vana: Pirogtillverkning.
Loggade ut från mitt huvudsakliga gmail-konto för att slippa automatinloggas på fel konto när jag skulle logga in här. Direkt när jag loggat ut så loggade jag in igen. (inlärt kollamailbetéende, av vad jag egentligen skulle göra fanns tillfälligt inga spår)
Senaste hygienåtgärd: Borstade tänderna.
Senaste grej-jag-faktiskt-gjorde-och-det-för-första-gången-på-allt-för-länge: Tog den där promenaden.
Brukar gå upp vilken tid nu för tiden: Ganska precis tolv. Några dagar var det närmare ett, men nu jävlar.
Känner av vilka biverkningar av medicinen: Trötthet (ögonen är ibland som små russin som vill krypa in bakom ett skyddande skeletthölje och aldrig skåda ljus igen), svårt att sova (intet nytt under solen, men det är på ett annat sätt), illamående (värst vid ett tillfälle hos J förra veckan, satt och höll i mig soffan i ett par timmar eftersom jag var på vippen att spy), smått och gått som lite muntorrhet med mera ibland.
Känner av vilka positiva effekter av medicinen: Non, so far.
Nynnade/sjöng med i vilken låt senast: I shot J.F.K
Läste senast: DN.se.
Senast sedda film: Biyeolhan geori eller The loneliness of the long distance runner.
Skulle vilja: Det vågar jag inte avslöja.
Senaste fortfarande kännbara olycka i hemmet: Hyvlade bort lite tumovansida vid pirogtillverkning.
Hoppas bli en vana: Pirogtillverkning.
måndag 5 juli 2010
måndag 28 juni 2010
(64) Helen Mirren topless
Okej, nu väljer jag att utbrista i ett liten "Meeeh" över en AB-artikel, och den är inte ens i närheten av hur tokigt de får till det många andra gånger.
Jo, läste just "Över 65 - och sexiga". Dessa "äldre kvinnor" vägrar alltså att åldras för att de inte klär sig i... tja, vet inte vad... kläder som anses vara tråkiga? Illasittande kläder? Fula kläder? Blus och kofta? Äh, jag ger upp, jag kan inte svaret. (Jo jo, somliga i artikeln verkar lagt sig under kniven för att behålla ett fysiskt ungt utséende, vilket jag personligen råkar tycka är onödigt, men artikeln är inriktad mot klädstil). Just det, att vara topless vid 65 är alltså att "vägra åldras". Vare sig det rör sig om att en tidning publicerat bilder som föreställer Helen Mirren topless för att de hittat en sådan bild på eget bevåg, eller om Helen Mirren dök upp utanför redaktionsdörren, drog upp tröjan och ropade "Fotografera, publicera, och GÖR DET NU!" så ser jag inte att just förekomsten av en Helen Mirren utan kläder per definition skulle vara en vägran att åldras.
"Men trots att de når pensionsåldern vägrar de att byta stil." gör att jag får upp en bild av poliser med megafoner utanför dessa kvinnors hus och skanderar "Kom ut nu och klä dig i passande pensionärskläder inom en minut så gör vi dig inte illa, jag upprepar...".
Förresten, har märkt att en och annan som liksom jag hyser ett stort ogillande mot AB-journalistik vid nämnande av något de läst i tidningen ofta börjar med ett litet försvar i stil med "Härom dagen så läste jag på aftonhoran... ja, jag vet inte hur men jag råkade hamna på den sidan...". Själv surfar jag på aftonhoran oftast mellan en och sju dagar i veckan, och tycker att det är löjligt att förneka detta. Visst, det är sällan under 100% fekaliejournalistik (jo, jag tycker det, även om jag skulle kunna se det som så att eftersom det finns en stor efterfrågan på sådana artiklar nu för tiden så är verksamheten befogad till viss del), men det är ofta ganska trevligt slösurf, antingen är det så absurt att jag bara förundras och roas, eller så är det så absurt att jag blir arg. Vill jag slippa läsa och slippa bli arg så är det ju bara att inte surfa där. Och surfar jag där behöver jag väl för allt i världen inte mörka det. Någon måtta får det vara.
Nu måste jag jobba.
Jo, läste just "Över 65 - och sexiga". Dessa "äldre kvinnor" vägrar alltså att åldras för att de inte klär sig i... tja, vet inte vad... kläder som anses vara tråkiga? Illasittande kläder? Fula kläder? Blus och kofta? Äh, jag ger upp, jag kan inte svaret. (Jo jo, somliga i artikeln verkar lagt sig under kniven för att behålla ett fysiskt ungt utséende, vilket jag personligen råkar tycka är onödigt, men artikeln är inriktad mot klädstil). Just det, att vara topless vid 65 är alltså att "vägra åldras". Vare sig det rör sig om att en tidning publicerat bilder som föreställer Helen Mirren topless för att de hittat en sådan bild på eget bevåg, eller om Helen Mirren dök upp utanför redaktionsdörren, drog upp tröjan och ropade "Fotografera, publicera, och GÖR DET NU!" så ser jag inte att just förekomsten av en Helen Mirren utan kläder per definition skulle vara en vägran att åldras.
"Men trots att de når pensionsåldern vägrar de att byta stil." gör att jag får upp en bild av poliser med megafoner utanför dessa kvinnors hus och skanderar "Kom ut nu och klä dig i passande pensionärskläder inom en minut så gör vi dig inte illa, jag upprepar...".
Förresten, har märkt att en och annan som liksom jag hyser ett stort ogillande mot AB-journalistik vid nämnande av något de läst i tidningen ofta börjar med ett litet försvar i stil med "Härom dagen så läste jag på aftonhoran... ja, jag vet inte hur men jag råkade hamna på den sidan...". Själv surfar jag på aftonhoran oftast mellan en och sju dagar i veckan, och tycker att det är löjligt att förneka detta. Visst, det är sällan under 100% fekaliejournalistik (jo, jag tycker det, även om jag skulle kunna se det som så att eftersom det finns en stor efterfrågan på sådana artiklar nu för tiden så är verksamheten befogad till viss del), men det är ofta ganska trevligt slösurf, antingen är det så absurt att jag bara förundras och roas, eller så är det så absurt att jag blir arg. Vill jag slippa läsa och slippa bli arg så är det ju bara att inte surfa där. Och surfar jag där behöver jag väl för allt i världen inte mörka det. Någon måtta får det vara.
Nu måste jag jobba.
(63) Njut då, för fan
Jag är rätt kräsen med väder. Tror jag. Gnällig, skulle en del nog säga. Eller inte, för jag håller väldigt hårt på mitt gnällande angående vädret tycker jag, sparar det till få tillfällen, och uttrycker mig då inte särskilt drastiskt, och när jag väl bekymrar mig inför olidliga temperaturer gör jag det mest inför folk som mer eller mindre delar min ståndpunkt.
Dagar som dessa skulle jag egentligen kunna utbrista, med eller utan publik, i en strid flod av svordomar över vädret för var tredje andetag jag tar.
Jag känner mig väldigt obekväm i sällskap med soldyrkare, sådana där som menar att man måste passa på att vara ute (medan det är ljus, varmt, osv. Natten då, duger den inte? Där kan man ju snacka om att passa på när det gäller denna årstid, nu när mörkret och svalkan är så begränsad). Folk får visserligen njuta av solen, för all del. Men de där riktiga soldyrkarna är ofta med i den där sekten där det anses vara väldigt väldigt syndigt, eller snarare helt enkelt sjukt jävla otacksamt, att inte vilja vistas i solsken. De här solsekt-människorna verkar även tro att vi lever i ett för jämnan mycket kallt och mörkt land. Som att det egentligen aldrig blir temperaturer över nollsträcket, som att solen egentligen inte ens hört talas om Sverige. Och ändå kommer ju dag efter dag efter dag under en lagom del av året (även om jag avskyr alla dagar med enligt mig för tryckande värme tycker jag årstidsfördelningen vi har är värd att respektera... på något vis... jag hade dock klarat mig med enbart höst och vår) med överdådigt solsken och temperaturer över både 20, 21, 22, 23, 24 grader, och inte sällan över 25 också.
Solsekt-människorna är också så himla övertygade om att det är viktigt missionera bort den där JÄVLA OTACKSAMHETEN FÖR SOMMAREN.
Jag pallar inte solen, och har svårt att se att särskilt många verkligen kan njuta så där förbehållslöst som de får det att framstå. Men det är väl skräcken för att framstå som otacksamma som spökar. Men varför ska jag vara tacksam för att till exempel drabbas av öm, röd och kliande hud?
Igår förlade jag min lektion i Att Hantera En Gräsklippare till kvällen just i förhoppning om att det skulle vara gångbart svalt. Vid sju var luften oerhört varm och tung. Vid nio var den fortfarande onjutbar. Vid tio var det ej heller optimalt.
Ser fram emot skabbfaktorn att anlända till punkt B efter ryggsäckssläpande i skitvädret i morgon.
Hur var det nu igen, otacksam? Tja, jag uppskattar till exempel regn och åska mer än många andra, brukar dock inte med dragen revolver försöka övertyga medmänniskor om att de måste njuta.
Dagar som dessa skulle jag egentligen kunna utbrista, med eller utan publik, i en strid flod av svordomar över vädret för var tredje andetag jag tar.
Jag känner mig väldigt obekväm i sällskap med soldyrkare, sådana där som menar att man måste passa på att vara ute (medan det är ljus, varmt, osv. Natten då, duger den inte? Där kan man ju snacka om att passa på när det gäller denna årstid, nu när mörkret och svalkan är så begränsad). Folk får visserligen njuta av solen, för all del. Men de där riktiga soldyrkarna är ofta med i den där sekten där det anses vara väldigt väldigt syndigt, eller snarare helt enkelt sjukt jävla otacksamt, att inte vilja vistas i solsken. De här solsekt-människorna verkar även tro att vi lever i ett för jämnan mycket kallt och mörkt land. Som att det egentligen aldrig blir temperaturer över nollsträcket, som att solen egentligen inte ens hört talas om Sverige. Och ändå kommer ju dag efter dag efter dag under en lagom del av året (även om jag avskyr alla dagar med enligt mig för tryckande värme tycker jag årstidsfördelningen vi har är värd att respektera... på något vis... jag hade dock klarat mig med enbart höst och vår) med överdådigt solsken och temperaturer över både 20, 21, 22, 23, 24 grader, och inte sällan över 25 också.
Solsekt-människorna är också så himla övertygade om att det är viktigt missionera bort den där JÄVLA OTACKSAMHETEN FÖR SOMMAREN.
Jag pallar inte solen, och har svårt att se att särskilt många verkligen kan njuta så där förbehållslöst som de får det att framstå. Men det är väl skräcken för att framstå som otacksamma som spökar. Men varför ska jag vara tacksam för att till exempel drabbas av öm, röd och kliande hud?
Igår förlade jag min lektion i Att Hantera En Gräsklippare till kvällen just i förhoppning om att det skulle vara gångbart svalt. Vid sju var luften oerhört varm och tung. Vid nio var den fortfarande onjutbar. Vid tio var det ej heller optimalt.
Ser fram emot skabbfaktorn att anlända till punkt B efter ryggsäckssläpande i skitvädret i morgon.
Hur var det nu igen, otacksam? Tja, jag uppskattar till exempel regn och åska mer än många andra, brukar dock inte med dragen revolver försöka övertyga medmänniskor om att de måste njuta.
tisdag 22 juni 2010
(62) threadless
Det har hänt en del sen sist. Eller det beror förstås på hur man ser det, somliga reser världen runt, jobbar, sköter hästar eller barn, somliga tycker det är otroligt underligt att vara fullt upptagen once in a while.
Hjälpt farsan lördag söndag. Måndagen kändes som en söndag. Rätt soft och jävligt skön Söndag på sätt och vis. Somliga saker stämmer förstås inte in. Som att gå till vårdcentralen och vara magsjuk. Lika förstås är det väl (förstås) att man mycket väl kan vara tillfälligt magsjuk med sin sambo under en dag.
Det som upphöjde Måndagssöndagen var dock ett bad ackompanjerat av På minuten. Småfnissa lite åt Pia Johansson och Hans Rosenfeldt liksom. Det var något mer som var söndagsaktigt tror jag. Minns dock inte. Underligt. Nåväl, det är väl små saker man inte alltid lägger märke till som också avgör vilken dag det är.
När jag låg i badet sms:ade jag en bekant. Skrev att jag låg i badet, lyssnade på På minuten och ja... fnissade åt ovan nämnda profiler, och att det känns som söndag. Fick svar att På minuten är söndag. "Åh fan. Då känns det helt rätt alltså".
Idag åkte den andra mänskliga parten i Samboförsamlingen till Malmö. Innan dess drack jag kaffe med honom på arbetarkaféet nedanför. Eller ja, han drack inte kaffe, han åt en supermacka och drack kåla.
När han stuckit surfade jag runt. La upp lite bilder på en välkänd site. Skulle egentligen klistra ihop en bild (en fysisk), hade en tidning jag skulle använda bland annat. Men så fort jag lagt den någonstans så hittade jag den inte igen. Den ville väl bara bli hittad en gång idag.
Vid tre vandrade jag iväg till seeeeentrum. Gjorde lite allt möjlig. Köpte inte så mycket dock, vilket är bra eftersom jag inte har pengar direkt.
Gick bland annat till KICKS. Vandrade runt bland alla tråkprylar och fick till slut tag på en flicka som jobbade där. Frågade om hon var expert på sådant där som ögonfärg kontra ögonskugga. Hon gick med på att hon kunde tänkas vara en expert. Så jag spärrade upp ögonen och körde fram mitt ansikte nära hennes.
Sen gick hon stirrig runt i affären med mig och pladdrade om att man KAN ANVÄNDA VILKEN FÄRG SOM HELST, VILKEN MAN VILL. Jag ville ju ha klara direktiv så jag frågade om blått. Hon förde mig till några bruna och lila ögonskuggor och sa något om att de sägs passa blå ögon. Jag vet inte vilken ögonfärg jag har, men de färgerna hon pekade ut var skitfula. Kollade mig i spegeln och funderade högt på om jag kanske hade gröna ögon. Hon upprepade för jagvetintevilkengångiordningen att man kan använda VILKEN FÄRG MAN VILL. Tydligen hade mitt rop på hjälp inte nått fram i sin helhet. Jag som tydligt sa att jag ville ha hjälp med en passade färg till mina ögon som inte får mig att se extra muppig ut.... suck suck. Nåväl.
Prövade också en tröja på Lindex. Åh så jag hatar när modet gör kläderna så omöjliga. Blev inget. Prövade ett gäng plagg på bland annat H&M också. Bara bajs. Hittade en ekologisk t-shirt med hajtryck. Men trycket var knappt snyggt i sig och ville inte alls vara skönt på kroppen. En konstig tröja som jag kunde tänka mig fanns bara i L, eller om det var XL.... vilket är hyfsat väldigt stort i herrstorlekar.
Biblioteket gick jag inte till, klockan var då tjugo i sex och jag visste inte säkert när Systemet stängde. Gick till Glasbanken direkt. Köpte tre öl. En äcklig och två väldigt goda.
Självlysande tygfärg fann jag ingenstans.
På väg till Homebuy såg jag en herre i en Threadless-tischört. Han var en bit bort på trottoaren och jag hade ingen klar plan för hur jag skulle upprätta kontakt. Men när han var inte allt för långt borta så tittade jag ihärdigt på honom, log och sträckte upp höger hand. Han förstod och gick tillbaka till mig så att jag kunde säga Hej och säga Du har en Threadless-tischört, det har jag också. Och prata någon minut om att vi med sådana tischörts är snyggast och coolast och har som en hemlig klubb. Jag sa också att det var roligt att man bara i denna stad då och då råkar på folk med sådana här utmärkta överkroppskläder.
På Hemköp köpte jag en banan, lite naturgodis och te. Har tänkt mig bredda min tesmak. Bli mindre snobbig. Till exempel lära mig dricka vissa svarta pås-téer. När jag druckit upp lådan jag köpte borde smaklökarna vant sig. Då kan jag varva det gröna, röda och vita téet med dåförtiden äckel-te. Det kanske är mest en talang för nödsituationer. Så jag är alltså väldigt duktig, på mitt eget lilla sätt.
Nu har jag sträckskrivit detta jävla inlägg, fekaliesnabbt utan att titta bakåt (uppåt) eller korrläsa. Inte ens några uppfettade ord med. Synd för oss.
Men varsågod.
Hjälpt farsan lördag söndag. Måndagen kändes som en söndag. Rätt soft och jävligt skön Söndag på sätt och vis. Somliga saker stämmer förstås inte in. Som att gå till vårdcentralen och vara magsjuk. Lika förstås är det väl (förstås) att man mycket väl kan vara tillfälligt magsjuk med sin sambo under en dag.
Det som upphöjde Måndagssöndagen var dock ett bad ackompanjerat av På minuten. Småfnissa lite åt Pia Johansson och Hans Rosenfeldt liksom. Det var något mer som var söndagsaktigt tror jag. Minns dock inte. Underligt. Nåväl, det är väl små saker man inte alltid lägger märke till som också avgör vilken dag det är.
När jag låg i badet sms:ade jag en bekant. Skrev att jag låg i badet, lyssnade på På minuten och ja... fnissade åt ovan nämnda profiler, och att det känns som söndag. Fick svar att På minuten är söndag. "Åh fan. Då känns det helt rätt alltså".
Idag åkte den andra mänskliga parten i Samboförsamlingen till Malmö. Innan dess drack jag kaffe med honom på arbetarkaféet nedanför. Eller ja, han drack inte kaffe, han åt en supermacka och drack kåla.
När han stuckit surfade jag runt. La upp lite bilder på en välkänd site. Skulle egentligen klistra ihop en bild (en fysisk), hade en tidning jag skulle använda bland annat. Men så fort jag lagt den någonstans så hittade jag den inte igen. Den ville väl bara bli hittad en gång idag.
Vid tre vandrade jag iväg till seeeeentrum. Gjorde lite allt möjlig. Köpte inte så mycket dock, vilket är bra eftersom jag inte har pengar direkt.
Gick bland annat till KICKS. Vandrade runt bland alla tråkprylar och fick till slut tag på en flicka som jobbade där. Frågade om hon var expert på sådant där som ögonfärg kontra ögonskugga. Hon gick med på att hon kunde tänkas vara en expert. Så jag spärrade upp ögonen och körde fram mitt ansikte nära hennes.
Sen gick hon stirrig runt i affären med mig och pladdrade om att man KAN ANVÄNDA VILKEN FÄRG SOM HELST, VILKEN MAN VILL. Jag ville ju ha klara direktiv så jag frågade om blått. Hon förde mig till några bruna och lila ögonskuggor och sa något om att de sägs passa blå ögon. Jag vet inte vilken ögonfärg jag har, men de färgerna hon pekade ut var skitfula. Kollade mig i spegeln och funderade högt på om jag kanske hade gröna ögon. Hon upprepade för jagvetintevilkengångiordningen att man kan använda VILKEN FÄRG MAN VILL. Tydligen hade mitt rop på hjälp inte nått fram i sin helhet. Jag som tydligt sa att jag ville ha hjälp med en passade färg till mina ögon som inte får mig att se extra muppig ut.... suck suck. Nåväl.
Prövade också en tröja på Lindex. Åh så jag hatar när modet gör kläderna så omöjliga. Blev inget. Prövade ett gäng plagg på bland annat H&M också. Bara bajs. Hittade en ekologisk t-shirt med hajtryck. Men trycket var knappt snyggt i sig och ville inte alls vara skönt på kroppen. En konstig tröja som jag kunde tänka mig fanns bara i L, eller om det var XL.... vilket är hyfsat väldigt stort i herrstorlekar.
Biblioteket gick jag inte till, klockan var då tjugo i sex och jag visste inte säkert när Systemet stängde. Gick till Glasbanken direkt. Köpte tre öl. En äcklig och två väldigt goda.
Självlysande tygfärg fann jag ingenstans.
På väg till Homebuy såg jag en herre i en Threadless-tischört. Han var en bit bort på trottoaren och jag hade ingen klar plan för hur jag skulle upprätta kontakt. Men när han var inte allt för långt borta så tittade jag ihärdigt på honom, log och sträckte upp höger hand. Han förstod och gick tillbaka till mig så att jag kunde säga Hej och säga Du har en Threadless-tischört, det har jag också. Och prata någon minut om att vi med sådana tischörts är snyggast och coolast och har som en hemlig klubb. Jag sa också att det var roligt att man bara i denna stad då och då råkar på folk med sådana här utmärkta överkroppskläder.
På Hemköp köpte jag en banan, lite naturgodis och te. Har tänkt mig bredda min tesmak. Bli mindre snobbig. Till exempel lära mig dricka vissa svarta pås-téer. När jag druckit upp lådan jag köpte borde smaklökarna vant sig. Då kan jag varva det gröna, röda och vita téet med dåförtiden äckel-te. Det kanske är mest en talang för nödsituationer. Så jag är alltså väldigt duktig, på mitt eget lilla sätt.
Nu har jag sträckskrivit detta jävla inlägg, fekaliesnabbt utan att titta bakåt (uppåt) eller korrläsa. Inte ens några uppfettade ord med. Synd för oss.
Men varsågod.
fredag 28 maj 2010
(61) den hederliga pryl- och dryckeströsten (tillbaka efter en koffeintab)
Eller nja. Hade på schemat att gå till Systembolaget, irrade dock runt lite extra. Konfunderat i fläckig t-shirt (såg jag i ett provrum), röda ögon och risigt hår.
Har nu i alla fall tagit tag i saken att inhandla det andra röda Two oceansvinet. Har alltid köpt Shiraz Cabernet Sauvignon-varianten (detta vin är inte bara, enligt åtminstone mig (och J), väldigt gott, det är budget också) och skulle gärna köpa den på påse-i-låda. Om det fanns, och vem vet, det kanske finns, men inte tillgängligt på Bolaget dessvärre (för kom igen, varför skulle den inte tappas på påse och läggas i låda, överhuvudtaget liksom?).
På box finns dock bara Cabernet Sauvignon Merlot-varianten. Totalt finns (vi rör oss fortfarande inom Glasbankens gränser) två olika vita Two oceans (ett i flaska, ett i PIL, nej, alltså inte samma, men skitsamma, dricker inte vitt. Förutom, ja undantagen tar vi en annan gång) och två olika röda.Nu köpte jag alltså det röda på flaska jag inte köper vanligtvis, detta för att utröna om det kanske också smakar så pass bra att det är lönt att köpa treliterskvantiteten. En illavarslande grej är dock att de två cirklarna som anger fyllighet och strävhet är mindre fyllda än vid den andra varianten. Nu är smaken naturligtvis inte helt beroende av ifyllningsgrad i cirklarna för att tilltala, alternativt förkastas. Men det brukar (tillsammans med den ordklädda beskrivningen) vara en utmärkt riktlinje, det var evigheter sedan jag köpte ett vin som föreföll mig vara äckligt eller väldigt fattigt på smak.
Den beprövade sorten har beskrivningen "Fruktig, rökig smak med inslag av mörka bär, örter, sötlakrits och vanilj" medan den andra har "Rökig, fruktig smak med inslag av mörka bär, choklad och vanilj". Inte jättestor skillnad, men det oroar dock lite att varken sötlakrits eller örter finns med. För det lär ju stå för en del av den där härligt kryddiga smaken jag totalt avgudar i vinväg.
Köpte även två öl, men minns nu inte vad de heter och orkar inte se efter i kylen. Tror det är två inte särskilt spektakulära men fullt godtagbara, förhoppningsvis smakrika på det sätt som jag har en ungefärlig bild av.
Efter Systembolaget laddade jag mitt busskort och köpte en glass på Pressbyrån. Körde på det osäkra kortet Skum och Tillspexad Ben&Jerry på pinne. Smakade helt ok först, ja, nästan riktigt gott i all sin sliskighet och min totala hunger och låga blodsocker, men den blev sen bara värre och värre. När jag släpat mig in (förbaskat tungt med klirrklong i bagaget som alla vet) på Myrorna hade jag väldigt lite glass kvar, men för varje tjog milligram dubblerades den snabbt annalkande vidriga smaken. Tror det den sista passagen som bestod mestadels av jordnötswhatthefuck som var så förbaskat illasmakande.
Övervägde till och med att be någon ur personalen om ett glas vatten (lämnade min flaska till Pappa på sjukhuset så att han skulle slippa stolpa upp för att fylla på miniplastmuggen hela tiden), och skulle i så fall vara väl förberedd på ett svar som, eventuellt något beklagande, eventuellt något vad-tar-du-mig-för-egentligen, skulle låta meddela att det inte ingår i deras service, men-du-kan-gå-till-kiosken-tvärs-över-gatan-och-köpa-något. Naturligtvis var jag även förberedd med ett svar som skulle gå i stil med
- Snälla rara du, jag mår plötsligt så fruktansvärt illa och om du inte bistår mig med lite vatten så spyr jag ner både mig själv, dig och interiören
Dock var jag kanske inte fullt bekväm med att fråga efter vatten (hade jag backat ur och inte svarat som jag tänkt hade det ju inte varit särskilt givande, till exempel), för jag gjorde det inte.
Köpte dock en kopp (som jag ska ta med till Sjukhuset i morgon tillsammans med ett te som farsan anser njutbart) samt tre vinyler, blev nästan fyra. Men försöker inte köpa så mycket onödigt, och en vinyl med Åke Octan, som dessutom var lite repig, bara för namnet kändes potentiellt onödigt. Det blev dock två Billy Idol (ena med White Wedding!) och en med rysk balalajkamusik.
Den där ryska skivan såg jag från lite håll och det gick omkring en man som jag tyckte var rätt stilig och dessutom såg ut att kunna vara aningen rysk himself precis framför skivorna. Med andra ord räknade jag med risken att mannen skulle plocka åt sig albumet mitt framför mig så jag skyndade mig dit, sista stegen med målmedvetet utsträckt arm, och plockade åt mig den. Finns en koppling till varför jag köpte den men nu ska jag lägga upp två bilder och sedan måste jag resa på mig. Ingen korrläsning som vanligt. I suck.
Ryssplattan är tacky
White wedding snurrar
Har nu i alla fall tagit tag i saken att inhandla det andra röda Two oceansvinet. Har alltid köpt Shiraz Cabernet Sauvignon-varianten (detta vin är inte bara, enligt åtminstone mig (och J), väldigt gott, det är budget också) och skulle gärna köpa den på påse-i-låda. Om det fanns, och vem vet, det kanske finns, men inte tillgängligt på Bolaget dessvärre (för kom igen, varför skulle den inte tappas på påse och läggas i låda, överhuvudtaget liksom?).
På box finns dock bara Cabernet Sauvignon Merlot-varianten. Totalt finns (vi rör oss fortfarande inom Glasbankens gränser) två olika vita Two oceans (ett i flaska, ett i PIL, nej, alltså inte samma, men skitsamma, dricker inte vitt. Förutom, ja undantagen tar vi en annan gång) och två olika röda.Nu köpte jag alltså det röda på flaska jag inte köper vanligtvis, detta för att utröna om det kanske också smakar så pass bra att det är lönt att köpa treliterskvantiteten. En illavarslande grej är dock att de två cirklarna som anger fyllighet och strävhet är mindre fyllda än vid den andra varianten. Nu är smaken naturligtvis inte helt beroende av ifyllningsgrad i cirklarna för att tilltala, alternativt förkastas. Men det brukar (tillsammans med den ordklädda beskrivningen) vara en utmärkt riktlinje, det var evigheter sedan jag köpte ett vin som föreföll mig vara äckligt eller väldigt fattigt på smak.
Den beprövade sorten har beskrivningen "Fruktig, rökig smak med inslag av mörka bär, örter, sötlakrits och vanilj" medan den andra har "Rökig, fruktig smak med inslag av mörka bär, choklad och vanilj". Inte jättestor skillnad, men det oroar dock lite att varken sötlakrits eller örter finns med. För det lär ju stå för en del av den där härligt kryddiga smaken jag totalt avgudar i vinväg.
Köpte även två öl, men minns nu inte vad de heter och orkar inte se efter i kylen. Tror det är två inte särskilt spektakulära men fullt godtagbara, förhoppningsvis smakrika på det sätt som jag har en ungefärlig bild av.
Efter Systembolaget laddade jag mitt busskort och köpte en glass på Pressbyrån. Körde på det osäkra kortet Skum och Tillspexad Ben&Jerry på pinne. Smakade helt ok först, ja, nästan riktigt gott i all sin sliskighet och min totala hunger och låga blodsocker, men den blev sen bara värre och värre. När jag släpat mig in (förbaskat tungt med klirrklong i bagaget som alla vet) på Myrorna hade jag väldigt lite glass kvar, men för varje tjog milligram dubblerades den snabbt annalkande vidriga smaken. Tror det den sista passagen som bestod mestadels av jordnötswhatthefuck som var så förbaskat illasmakande.
Övervägde till och med att be någon ur personalen om ett glas vatten (lämnade min flaska till Pappa på sjukhuset så att han skulle slippa stolpa upp för att fylla på miniplastmuggen hela tiden), och skulle i så fall vara väl förberedd på ett svar som, eventuellt något beklagande, eventuellt något vad-tar-du-mig-för-egentligen, skulle låta meddela att det inte ingår i deras service, men-du-kan-gå-till-kiosken-tvärs-över-gatan-och-köpa-något. Naturligtvis var jag även förberedd med ett svar som skulle gå i stil med
- Snälla rara du, jag mår plötsligt så fruktansvärt illa och om du inte bistår mig med lite vatten så spyr jag ner både mig själv, dig och interiören
Dock var jag kanske inte fullt bekväm med att fråga efter vatten (hade jag backat ur och inte svarat som jag tänkt hade det ju inte varit särskilt givande, till exempel), för jag gjorde det inte.
Köpte dock en kopp (som jag ska ta med till Sjukhuset i morgon tillsammans med ett te som farsan anser njutbart) samt tre vinyler, blev nästan fyra. Men försöker inte köpa så mycket onödigt, och en vinyl med Åke Octan, som dessutom var lite repig, bara för namnet kändes potentiellt onödigt. Det blev dock två Billy Idol (ena med White Wedding!) och en med rysk balalajkamusik.
Den där ryska skivan såg jag från lite håll och det gick omkring en man som jag tyckte var rätt stilig och dessutom såg ut att kunna vara aningen rysk himself precis framför skivorna. Med andra ord räknade jag med risken att mannen skulle plocka åt sig albumet mitt framför mig så jag skyndade mig dit, sista stegen med målmedvetet utsträckt arm, och plockade åt mig den. Finns en koppling till varför jag köpte den men nu ska jag lägga upp två bilder och sedan måste jag resa på mig. Ingen korrläsning som vanligt. I suck.
Ryssplattan är tacky
White wedding snurrar(60) stroke
Hade tänkt skriva om något helt annat men.
Farsan ligger på sjukan. Somnade strax innan sex i morse. Tre timmar senare ringde mamma, meddelade det där samt gav mig en jävla utskällning (det är komplicerat, eller kanske inte, jag får de där utskällningarna med jämna mellanrum).
Hade egentligen skrivit en plan för dagen innan jag somnade, hade tänkt försöka sova till i alla fall ett. Gick dock upp och kilade till bussen för att komma till sjukhuset. Kom hem vid tre.
Vet inte om jag ska skriva en massa detaljer hm hm. Känner egentligen för att skriva om något annat. Fast mest ingenting alls. Är så trött. Ungefär sådär trött som när väckarklockan ringer och det känns som att det inte finns något viktigare på agendan än att sova minst fem timmar till.
Ligger med dattan i sängen. Ska blunda lite i en timma.
Usch. Nu känns inlägget sådär taskigt egoistiskt. Skriva om hur trött man är liksom.... uj uj.
Farsan ligger på sjukan. Somnade strax innan sex i morse. Tre timmar senare ringde mamma, meddelade det där samt gav mig en jävla utskällning (det är komplicerat, eller kanske inte, jag får de där utskällningarna med jämna mellanrum).
Hade egentligen skrivit en plan för dagen innan jag somnade, hade tänkt försöka sova till i alla fall ett. Gick dock upp och kilade till bussen för att komma till sjukhuset. Kom hem vid tre.
Vet inte om jag ska skriva en massa detaljer hm hm. Känner egentligen för att skriva om något annat. Fast mest ingenting alls. Är så trött. Ungefär sådär trött som när väckarklockan ringer och det känns som att det inte finns något viktigare på agendan än att sova minst fem timmar till.
Ligger med dattan i sängen. Ska blunda lite i en timma.
Usch. Nu känns inlägget sådär taskigt egoistiskt. Skriva om hur trött man är liksom.... uj uj.
lördag 22 maj 2010
(59) Fotohumör (och fågeltal)
Jo ser ni, Akademien är lite fotosugen. Tänkte på det särskilt på min promenad-jogg-spring-titta-på-träd-och-fåglar-gå-i-trappor-hänga-på-kyrkogården-runda idag.
Till exempel fåglarna på gravstenarna vill jag fotografera. Ska göra det someday soon.
Så ja, H fick meddelande om att en herre i bekantskapskretsen vill bilda testpilotsteam med honom. Blir man En Av De Utvalda Teamen får man fota med kameran i fråga, Canon EOS 550D, under en tid, blogga med mera under testperioden, och sen behålla kameran. Nu är det ju grymt att få behålla kameran, men bara att få testa och ha sig är faktiskt tillräckligt kul till och med. Verkar det som. Jag menar, jag skriver ju regelbundet om hårdvarunyheter, det går ju alltid ut på att berätta om nya prylar, dess funktioner, svagheter, storheter och så vidare. Fastnar då och då i tråkig frustration över att beskriva saker på ett självsäkert och insatt sätt utan att på riktigt veta om denna hyperhajpade mojäng verkligen är en så supersmart, nytänkande och ultrapraktiskt sak som källorna i researchen säger. Ja jo... det kan vara obscent fekalietrist.
Vore roligt att på detta sätt vara en källa själv, och inte vara i den vanliga sitsen att läsa ett halvdussin beskrivningar, hands-on-artiklar och presspromotionspecifikationsupprapningar som andra skrivit.
Låter jag patetiskt villig att sälja ut bitar av min Akademiespace på detta internet? Well, ska vara ärlig. Fick ett mail om att det är fördelaktigt att nämna testpilotaktiviteten här, och det gör jag uppenbarligen. Dock hade jag nämnt det ändå (bara minus detta... öhm... försvarstal), och framför allt, jag menar för tusan allt jag skrivit här. Så, låter jag kommersiella intressen sarga min själ och få mig att känna mig rånad på mina ideal? Nja, det går knappt att ta ett andetag utan att agera butterfly effekt-börs, så jag känner mig inte våldtagen på grund av detta inlägg. I'm fine i detta avséende alltså.
Dessutom. Hörde ett väldigt spännande tal en fågel höll, förut i kväll. Spelade in på min kassa mobiltelefon men det hörs faktiskt bra. Försökte skicka ljudet till J, men meddelandet kom aldrig iväg i luften så jag avbröt efter en kvart eller så. Har lyssnat på det ett par gånger, spelat det för H, och för ett marsvin. Vi satt och åt min superbt goda mat på balkongen. Spelade det då också. Fantastiskt att sitta i mörkret ute och äta. En härlig känsla av en bakvänd värld. Tänker nämligen på pensionärspar som passar på att äta lunch på sin balkong mitt på dagen i solen. Så var det inte här. Man ser ju fan inget när det är så ljust ändå.
Till exempel fåglarna på gravstenarna vill jag fotografera. Ska göra det someday soon.
Så ja, H fick meddelande om att en herre i bekantskapskretsen vill bilda testpilotsteam med honom. Blir man En Av De Utvalda Teamen får man fota med kameran i fråga, Canon EOS 550D, under en tid, blogga med mera under testperioden, och sen behålla kameran. Nu är det ju grymt att få behålla kameran, men bara att få testa och ha sig är faktiskt tillräckligt kul till och med. Verkar det som. Jag menar, jag skriver ju regelbundet om hårdvarunyheter, det går ju alltid ut på att berätta om nya prylar, dess funktioner, svagheter, storheter och så vidare. Fastnar då och då i tråkig frustration över att beskriva saker på ett självsäkert och insatt sätt utan att på riktigt veta om denna hyperhajpade mojäng verkligen är en så supersmart, nytänkande och ultrapraktiskt sak som källorna i researchen säger. Ja jo... det kan vara obscent fekalietrist.
Vore roligt att på detta sätt vara en källa själv, och inte vara i den vanliga sitsen att läsa ett halvdussin beskrivningar, hands-on-artiklar och presspromotionspecifikationsupprapningar som andra skrivit.
Låter jag patetiskt villig att sälja ut bitar av min Akademiespace på detta internet? Well, ska vara ärlig. Fick ett mail om att det är fördelaktigt att nämna testpilotaktiviteten här, och det gör jag uppenbarligen. Dock hade jag nämnt det ändå (bara minus detta... öhm... försvarstal), och framför allt, jag menar för tusan allt jag skrivit här. Så, låter jag kommersiella intressen sarga min själ och få mig att känna mig rånad på mina ideal? Nja, det går knappt att ta ett andetag utan att agera butterfly effekt-börs, så jag känner mig inte våldtagen på grund av detta inlägg. I'm fine i detta avséende alltså.
Dessutom. Hörde ett väldigt spännande tal en fågel höll, förut i kväll. Spelade in på min kassa mobiltelefon men det hörs faktiskt bra. Försökte skicka ljudet till J, men meddelandet kom aldrig iväg i luften så jag avbröt efter en kvart eller så. Har lyssnat på det ett par gånger, spelat det för H, och för ett marsvin. Vi satt och åt min superbt goda mat på balkongen. Spelade det då också. Fantastiskt att sitta i mörkret ute och äta. En härlig känsla av en bakvänd värld. Tänker nämligen på pensionärspar som passar på att äta lunch på sin balkong mitt på dagen i solen. Så var det inte här. Man ser ju fan inget när det är så ljust ändå.
(58) Hokusai med flera
Var en sväng på Vaxkupan igår. Hade bara tänkt snappa åt mig en Vice till J. Eftersom H gick in och svängde runt bland vinylerna rotade jag som vanligt lite bland de reade korten (Vaxkupan är stadens enda skivbutik, men har även ett väldigt stort utbud av vykort och andra kort och har alltid två lådor med reade kort, vanliga vykort för två spänn och lite spexigare, typ hologram, lite större kort med kuvert och liknande, för fem spänn). Kan stå en lång stund och bläddra där, främst bland de vanliga vykorten > lägger undan en del av de jag tycker är snyggast> inser att det är sjukt många>sållar>köper ett gäng.
Men igår dök jag direkt på de "spexigare korten" och fann bland annat Hokusais The Great Wave of Kanagawa. Samt en del andra kort-med-kuvert med japanska klassiska konstverk. Köpte de flesta av dem (känner genast för att gå dit igen och köpa de få resterande också).
Just The great wave of kanagawa har jag länge tyckt är otroligt finsnygg, att den har Tove Jansson-känsla är ju ett fett plus. Funderat ett tag på att köpa ett vykort med den (har inte plats med en stor bild, får bli i Framtiden) och Vaxkupan har bevisligen sådana (syns i skyltfönstret).
fredag 21 maj 2010
(57) Dharma initiative
Projektens förbannelser. Processernas fnurror. Från var stammar de?
Jag hade ju tänkt, till exempel, att här notera de filmer jag sett. Mycket praktiskt när man skall komma ihåg vad man sett och inte sett. Det går ju aldrig som jag tänkt, så långt (till döden) som jag tänkt.
För många år sedan skulle jag skriva upp de böcker jag minns jag läst och som jag läst efter dess. Blev många långa listor. Borta sedan länge. Fast nåja, böcker är lättare att minnas än förslagsvis filmer tycker jag.
För några år sedan satte jag igång en ganska seriös katalogisering av de filmer jag såg. Blev ett långt dokument, ett par kolumner, namn på filmen, datum, bra/dålig/okej typ. Någon lättsam betygssättning i alla fall. Nej, det finns ju såklart inte kvar. Fast största andelen av de hundratals filmer var b-skräck och nu har jag inte direkt någon att titta på sådana filmer med så risken är inte allt för stor att jag kommer söka i minnet efter sett och inte sett.
Det känns ju alltid motigt, menlöst, att fortsätta med delvis misslyckade projekt (särskilt om de bygger på att registrera allt inom ett område. Men jag fortsätter ändå, vem vet, någon gång kanske det blir ett konstant fortsättande. Ett problem angående filmantecknandet, som jag tror jag redan nämnt, är att det inte så ofta är "Nu kommer vi att titta på filmen XXX" utan jag ser ofta i bästa fall titeln fladdra förbi när den sätter igång. Vilken jag ofta glömmer direkt. Men ledtrådar kan finnas förstås, kanske är regissören bekant, handlingen kan vara sökbar.
Med hjälp av dessa olika verktyg tror jag bestämt jag ska kunna nedteckna data om veckans film och lite annat. Så det följer nedan.
Film
How to be a serial killer - Väldigt dålig, vi var dock tillräckligt (med andra ord väldigt) lealösa för att se hela.
Oss 117: Le Caire, nid d'espions - Detta var samma dag (nåväl, morgonen dagen efter rent tekniskt) vi såg innan nämnda film. Medvetet vi-är-lika-hopplösa-som-världen-i-övrigt-film. Krävs knappt en minut för att inse vilken humor nivån är på, och känna sig smått pinsam för att man fortsätter kolla. Dock är det simpel humor av... ja, jo, faktiskt... rätt hög klass. Tillsammans med att den utspelar sig 1955 och är fransk så funkar det förvånansvärt bra. Vi hade inte tråkigt, vi blev faktisk roade (om än inte kungligt) under vår sedvanligt dystopiska morgon. Just det, filmen är ett skojeri med James Bond som bakomliggande mall.
Profesionalac - En serbisk (eller hur det nu var) pärla.
Micmacs à tire-larigot - Samma regissör som till bland annat Delicatessen, bra med andra ord (fy-fan-vad-grym-han-är-ändå-Jean-Pierre-Jeunet). Alltså, rolig, påhittig, vackersnygg. Det var inte nyligen jag såg Delicatessen, så kan inte säga vilken som var bäst av just dessa två, det kan måhända vara Delicatessen. Och Dany Boon, så söt.
Kan nu ta mig tusan inte komma på fler filmer. Hmm. Kan det verkligen vara så få? Vi har visserligen sett ungefär en säsong av Lost, och det är ju... tja, om det är en hel säsong är det väl typ 24x45 minuter. Är ju en del.
Även avsnitt ett av Lehman-serien, Patty Hearst-dokumentären, en dokumentär om dokuemtären om Dan Cooper, flygkaparen som hoppade fallskärm med sina nyförvärvade ekonomiska tillgångar. Snubblade även in på en doku om jakten på om Anthrax-breven samt en doku om några pensionärer.
Tog på tåget bort upp läsningen av Gökboet, hade visst kommit mycket längre än jag mindes men började från början. Kommentarer om boken en annan gång.
torsdag 13 maj 2010
(56) Jenny Lind-mysteriet
Igår satt jag och H på Texas Longhorn för att smaska på låtsaskött. Medan vi väntade pysslade vi med en ekonomisk deal och en 50-lapp kom upp för granskning. Det började med att jag tyckte att det är synd att det inte finns att se något årtal för när lappen i fråga gjordes, så som det är med mynt. H började granska lappen för att hitta årtalet som han visst trodde fanns där. Men icke.
Dryftade också något om att man (jag, och uppenbarligen inte H heller) vet riktigt vem denna Jenny Lind är. Anna Lind blev mördad, men Jenny Lind? No clue.
Eller jo, ledtrådar finns ju visst. Det är instrument och noter på sedeln, så jag tycker att hon ju då måste varit musiker, kanske hovsingalongflicka. H tror sig dock minnas helt klart att hon målade förlagan till den svenska tomten. Jag går inte helt med på detta, men vet å andra sidan inte ett bajs i frågan. Men coca cola-tomten då (på något vis kommer han in i diskussionen)? Jo, H har någon idé där också. Fortfarande är Jenny Lind upphovskvinnan till den svenska tomten, och för all del kanske cola cola-tomten också. Den svenska tomten hurdå, vadå liksom, då ska det väl ändå vara någon grå liten vätte. I dunno.
Och inte fan finns det några tomtar på 50-lappen dessutom. H går med på att det kan ha varit en av flera faktorer som gjort henne så pass känd som hon på något vis verkar vara.
Typ tolv timmar senare googlar jag flickebarnet i fråga, och javisst, Jennysan var en allt en liten lärka, bland annat hovsångerska. Enligt J A Josephson ett riktigt snille.
Idag far jag till Linköping med M.
Dryftade också något om att man (jag, och uppenbarligen inte H heller) vet riktigt vem denna Jenny Lind är. Anna Lind blev mördad, men Jenny Lind? No clue.
Eller jo, ledtrådar finns ju visst. Det är instrument och noter på sedeln, så jag tycker att hon ju då måste varit musiker, kanske hovsingalongflicka. H tror sig dock minnas helt klart att hon målade förlagan till den svenska tomten. Jag går inte helt med på detta, men vet å andra sidan inte ett bajs i frågan. Men coca cola-tomten då (på något vis kommer han in i diskussionen)? Jo, H har någon idé där också. Fortfarande är Jenny Lind upphovskvinnan till den svenska tomten, och för all del kanske cola cola-tomten också. Den svenska tomten hurdå, vadå liksom, då ska det väl ändå vara någon grå liten vätte. I dunno.
Och inte fan finns det några tomtar på 50-lappen dessutom. H går med på att det kan ha varit en av flera faktorer som gjort henne så pass känd som hon på något vis verkar vara.
Typ tolv timmar senare googlar jag flickebarnet i fråga, och javisst, Jennysan var en allt en liten lärka, bland annat hovsångerska. Enligt J A Josephson ett riktigt snille.
Det är dock något hos vår landsmaninna, som gjort henne så stor även i jämförelse med de största. Hon förenar nämligen med den mest fulländade sångförmåga, mot vilken de nuvarande storheternas konstfärdighet förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än som, om vi undantaga Maria Malibran, fallit på någon av de nämndas lott samt ett musikaliskt snille och vetande, som väl icke förut, om ej hos den i det förra århundradet så beundrade Faustina Hasse, uppenbarat sig hos någon af världens ryktbara sångerskor. Kommer nu härtill en själfullhet, som vid föredraget af visan ej behöft det minsta artistiska koketteri eller själfsvåldiga utstyrsel för att låta den framstå i dess naiva skönhet, som för den dramatiska sången funnit ej blott det trognaste och sannaste, utan äfven det varmaste uttryck, och som i oratoriet tager sin flykt mot de rymder där den jordiska sången har sin urbild - så kan hvar och en förstå, att Jenny Lind kan nämnas såsom ett bland dessa snillen, af hvilka under hvarje århundrade konsthistorien har blott få att nämna.Då var den gåtan löst och H utbrister något slags just-det-fan om att det var Jenny Nyström som målat tomtar. För att göra historian kort följer en illustration.
Idag far jag till Linköping med M.
måndag 10 maj 2010
(55) Hajk med nederlag
H medd3lade via Internet att han hade en present från El Stockholmo till mig. Så jag tänkte Nu jävlar slår jag slag i saken.
Vilket betyder nu-hajkar-jag-iväg-till-Citygross. Så direkt efter min första dagliga promenad tog jag på mig lite andra kläder (alltid naaz att svetta in något nytt), utrustade mig med ryggsäck och gav mig iväg igen. På grund av min målmedvetenhet gick jag med mer raska än flanerande steg. Det tog 35 minuter att gå dit. Det är ju en sådan där stor affär så jag passade på att kolla efter lite annat, inte alltför tungt, att lägga i korgen. Uppehåll mig först rätt länge vid hårprodukterna, valde en praktiskt liten hårspray för att bli min följeslagare på kommande utflykter (inte i skogen, utan till andra städer. Brukar använda hårspray och risa till håret helt åt helvete när det är väldigt otvättat så att det i alla fall ser medvetet risigt ut men tar på inga villkor med mig storburken iväg, vilket är då jag bra gärna skulle ha spray till hands).
Uppehöll mig sedan ännu längre vid solskyddsprodukterna. Valde till slut en med solskyddsfaktor 50. Tog sedan ett par varv vid grönsakerna, minns jag rätt blev det skärbönor och två gula paprikor samt ett äpple att knapra på under hempromenaden (hade inte hunnit med särskilt mycket föda under dagen). När jag började leta efter vad jag specifikt kommit för, nämligen ett svart lösviktste som råkar vara Mannens favoritsort och ej tillgängligt någon stans närmare, upptäckte jag till min förtret att jag visst råkat prioritera hajkassecoarerna (ryggsäck, palestinasjal och vatten) och inte verktyget som skulle göra det hela till en högst kommersiell hajk, nämligen plånboken.
Såg mig omkring och ställde ner korgen (hade redan varit där i mer än 20 minuter och ville helst påbörja vandringen hem till en tröstande kopp te och en sallad) och gick mot utgången. På vägen dit fann jag ett provsmakningsstånd utan personal. Hällde upp kaffe i en dockanpassad pappersmugg och tog en lika dockanpassad portion kladdkaka (en dryg tesked). Under tiden jag hällde upp kaffet kom Provsmakningsöverstinnan. Vet inte om det är allmänt tabu att ta för sig själv så jag sa smått skämtsamt "Ah, jag tänkte att det var självservering", ta mig fan om hon inte verkade smått sur när hon svarade "Jag var bara borta". Ja visst fan var du borta.
Vandrade ut genom kassorna med min kaffeshot, svalde den och kakan och begav mig.
lördag 8 maj 2010
(54) Jaha ja
Intervju hm.
Öh.
a
Nej men, ok. Kom dit, det ösregnade. Gillar inte paraplyn men tog med ett. Glömde det på bussen dit förstås.
Kom 20 minuter tidigt. Lokaliserade snabbt platsen där jag enligt kallelsen skulle bli hämtad. Var bara jag där, tills många vuxna människor var där för lunch (jag skulle bli hämtad utanför matsalen). Några minuter efter utsatt tid är det fortfarande bara jag där, i kategorin Potentiella Intervjuoffer alltså. Då kommer det en kvinna som frågar om jag är där av den anledning jag är där. Jag svarar jakande och frågar om det är fel dag.
Det är det inte, hon ger mig anvisningen att jag ska gå till det bruna huset där borta och gå rakt in till rummet längst bort. På trappen till det bruna huset där borta möter jag någon jag känner igen, pappan till en gammal skolkamrat. Han är där på konferens. Trevlig man det där. Eller vad vet jag. Han verkar trevlig, schysst, snäll, what ever, inte på det där lama inställsamma sättet. Nej nej. We don't like it like that.
Det är en ring med stolar där inne. Sitter en blond flicka där. Damen i matsalshuset hade sagt att det skulle vara en lärare där inne, längst inne i det där bruna huset. Detta kändes inte som en lärare. Och det var det inte. Det var den första andra jag träffade i kategorin Intervjuoffer. Så småningom har jag hälsat på tre lärare, en kvinna som med normala ögon mätt skulle anses vara en normal kvinna, en annan som med normala ögon mätt skulle anses vara lite... hmm... konstnärligt flamsig (en väldigt mild version av flamsig dock), med utländskt ursprung och därmed utländska språknyanser. Och en man. Mannen lät också som att han hade en något utländsk språknyans, men väldigt svenskt namn, det hade kvinnan också i och för sig. Men medan den (potentiella öststats)kvinnans utländska språknyanser bestod mötet igenom tyckte jag att mannens dylika rann av. Det kanske var inbillning från början.
Mannen fick jag efterhand en känsla från som sa mig att han inte gillade mig. Inte bra.
Den blonda flickan hade rätt fina strumpor. Så vi pratade lite om strumpor innan två Intervjuoffer till dök upp. Nu var vi fyra, tydligen skulle vi bli sju. Någon hade meddelat att denne skulle bli sen. Vi började dock. Ingen mer dök upp.
FY FAN, SKREV LIKA MYCKET TILL ELLER MER EFTER EN TVÅTIMMARS PAUS OCH SKREV ATT JAG SKULLE FORTSÄTTA SEN MED DITTEN OCH DATTEN OCH EFTER PUBLICERINGSKNAPPEN BLEV DET FELMEDDELANDE OCH DET VAR INTE AUTOMATSPARAT HELLER. KUKEN.
Öh.
a
Nej men, ok. Kom dit, det ösregnade. Gillar inte paraplyn men tog med ett. Glömde det på bussen dit förstås.
Kom 20 minuter tidigt. Lokaliserade snabbt platsen där jag enligt kallelsen skulle bli hämtad. Var bara jag där, tills många vuxna människor var där för lunch (jag skulle bli hämtad utanför matsalen). Några minuter efter utsatt tid är det fortfarande bara jag där, i kategorin Potentiella Intervjuoffer alltså. Då kommer det en kvinna som frågar om jag är där av den anledning jag är där. Jag svarar jakande och frågar om det är fel dag.
Det är det inte, hon ger mig anvisningen att jag ska gå till det bruna huset där borta och gå rakt in till rummet längst bort. På trappen till det bruna huset där borta möter jag någon jag känner igen, pappan till en gammal skolkamrat. Han är där på konferens. Trevlig man det där. Eller vad vet jag. Han verkar trevlig, schysst, snäll, what ever, inte på det där lama inställsamma sättet. Nej nej. We don't like it like that.
Det är en ring med stolar där inne. Sitter en blond flicka där. Damen i matsalshuset hade sagt att det skulle vara en lärare där inne, längst inne i det där bruna huset. Detta kändes inte som en lärare. Och det var det inte. Det var den första andra jag träffade i kategorin Intervjuoffer. Så småningom har jag hälsat på tre lärare, en kvinna som med normala ögon mätt skulle anses vara en normal kvinna, en annan som med normala ögon mätt skulle anses vara lite... hmm... konstnärligt flamsig (en väldigt mild version av flamsig dock), med utländskt ursprung och därmed utländska språknyanser. Och en man. Mannen lät också som att han hade en något utländsk språknyans, men väldigt svenskt namn, det hade kvinnan också i och för sig. Men medan den (potentiella öststats)kvinnans utländska språknyanser bestod mötet igenom tyckte jag att mannens dylika rann av. Det kanske var inbillning från början.
Mannen fick jag efterhand en känsla från som sa mig att han inte gillade mig. Inte bra.
Den blonda flickan hade rätt fina strumpor. Så vi pratade lite om strumpor innan två Intervjuoffer till dök upp. Nu var vi fyra, tydligen skulle vi bli sju. Någon hade meddelat att denne skulle bli sen. Vi började dock. Ingen mer dök upp.
FY FAN, SKREV LIKA MYCKET TILL ELLER MER EFTER EN TVÅTIMMARS PAUS OCH SKREV ATT JAG SKULLE FORTSÄTTA SEN MED DITTEN OCH DATTEN OCH EFTER PUBLICERINGSKNAPPEN BLEV DET FELMEDDELANDE OCH DET VAR INTE AUTOMATSPARAT HELLER. KUKEN.
fredag 7 maj 2010
(53) Den Högt Skattade Folkhögskoledrömmen
Har nu två nätter drömt relaterat till Intervjudagen i morgon. Ingen av dessa har utspelat sig under själva intervju- eller teaterövningsaktiviteten. Första drömmen var väldigt långt ifrån i handling (minns inte mycket, men det var något komplicerat med tre onda bebisar), i drömmen i natt var jag i alla fall på väg dit. Kom då på att jag inte alls hade lagt någon tanke vid klädval, närmare bestämt kring vilken t-shirt som skulle få äran att pryda min åldersadekvata kropp.
Tror jag hade på mig min gamla haj-t-shirt (letar bild) och insåg att jag kunde bättre, tror jag då funderade på den andra hajtröjan (finns inte kvar på threadless men kanske kan hitta en bild någon annanstans).
Så. Det är i morgon alltså. Har varit nervös (snarare orolig kanske) hela veckan. Nu går det inte att skjuta upp tankarna längre eftersom det nu måste ingå i den direkta dagsplaneringen (till exempel när ska jag sova). Jag borde inte oroa mig. Inte för att det kommer gå galant, utan för att jag vet att jag ändå inte kommer förbereda mig, och då är det ju onödigt med det där mörka hur-ska-jag-förbereda-mig-molnet som hänger ovanför hjässan och blurrar min syn med all åska och regn.
Apropå åska och regn. Någon dag sist jag var i Slödderstaden åskade och ösregnade det. Oh! Oh! Oh! Så härligt.
Jag älskar fula redigeringar, i alla fall när jag gör dem (gamla hajen):
Och se, fann en bild på den nya hajen också som jag lånar:
Just det, nu har det gått tio vardagar sedan det var sagt att den där läkaren skulle ringa. De är så snabba!
Tror jag hade på mig min gamla haj-t-shirt (letar bild) och insåg att jag kunde bättre, tror jag då funderade på den andra hajtröjan (finns inte kvar på threadless men kanske kan hitta en bild någon annanstans).
Så. Det är i morgon alltså. Har varit nervös (snarare orolig kanske) hela veckan. Nu går det inte att skjuta upp tankarna längre eftersom det nu måste ingå i den direkta dagsplaneringen (till exempel när ska jag sova). Jag borde inte oroa mig. Inte för att det kommer gå galant, utan för att jag vet att jag ändå inte kommer förbereda mig, och då är det ju onödigt med det där mörka hur-ska-jag-förbereda-mig-molnet som hänger ovanför hjässan och blurrar min syn med all åska och regn.
Apropå åska och regn. Någon dag sist jag var i Slödderstaden åskade och ösregnade det. Oh! Oh! Oh! Så härligt.
Jag älskar fula redigeringar, i alla fall när jag gör dem (gamla hajen):
Och se, fann en bild på den nya hajen också som jag lånar:Just det, nu har det gått tio vardagar sedan det var sagt att den där läkaren skulle ringa. De är så snabba!
lördag 1 maj 2010
(51) kall hud i Jesusland
Tröttheten ligger som sovande kattungar i ögonen. Trodde jag skulle sova mer än senaste tiden när jag var borta men icke. Tvärtom. Oh my. Och ändå har jag inte blivit galen (a-ljudet som i Annars, fast lite längre). Så det var väl inte allt för lite sömn ändå.
Läste klart Kall hud (Albert Sánches Piñol) i förrgår som jag lånat av T. Började igår läsa Jesusland (Julia Sheeres). Googlade på Jesusland för att kolla vad det var Julia hette i efternamn. En träff bara på Jesusland är http://www.jesusland.com/.
Sidan är inte tillgänglig dock.
Hade gett bort Jesusland till personen jag besökte för ett och ett halvt år sedan ungefär. Började läsa när han ändå låg och sov ett par timmar längre än jag. Man blir fast från första sidan. Och man blir beklämd inom kort. Eller ja, från början eftersom man kanske vet vad det handlar om ungefär innan man börjar. Den fick mig att tänka på boken Sickened (Julie Gregory), den är också amerikansk, beklämmande och engagerande. Den handlar om Münchausen by proxy, så bägge handlar dels om obehagliga familjeband (Sickened har sin utgångspunkt i det helt och hållet, Jesusland innehar både krångliga familjeband och mycket krångliga samhällsband). Och just det fan, bägge är efter författarnas egna erfarenheter. Just det, bägge är skrivna av kvinnor som börjar på J också. Till och med Jul. Har Sickened i bokhyllan om någon vill låna, dock på svenska, vad den nu hette då.
En schysst liten rad ur Kall hud:
Nu är det i och för sig roligare om man vet hurdan Bátis, som gymnastiserar ovan, är. Men läste det för H och han utstötte gester som talade för att han blev roade i två sekunder. Fnitter, skratt, frust eller vad det nu var.
Läste klart Kall hud (Albert Sánches Piñol) i förrgår som jag lånat av T. Började igår läsa Jesusland (Julia Sheeres). Googlade på Jesusland för att kolla vad det var Julia hette i efternamn. En träff bara på Jesusland är http://www.jesusland.com/.
Jesusland.com is a site supporting the ideas behind the Jesusland movement, and offers a place for exchange of ideas and comments on the topic.
Sidan är inte tillgänglig dock.
Hade gett bort Jesusland till personen jag besökte för ett och ett halvt år sedan ungefär. Började läsa när han ändå låg och sov ett par timmar längre än jag. Man blir fast från första sidan. Och man blir beklämd inom kort. Eller ja, från början eftersom man kanske vet vad det handlar om ungefär innan man börjar. Den fick mig att tänka på boken Sickened (Julie Gregory), den är också amerikansk, beklämmande och engagerande. Den handlar om Münchausen by proxy, så bägge handlar dels om obehagliga familjeband (Sickened har sin utgångspunkt i det helt och hållet, Jesusland innehar både krångliga familjeband och mycket krångliga samhällsband). Och just det fan, bägge är efter författarnas egna erfarenheter. Just det, bägge är skrivna av kvinnor som börjar på J också. Till och med Jul. Har Sickened i bokhyllan om någon vill låna, dock på svenska, vad den nu hette då.
En schysst liten rad ur Kall hud:
Han gjorde en paus för att tända en cigarett. Sedan gjorde han några gymnastiska övning med armarna med cigaretten hängande fast i läppen, som om han ville visa sitt totala förakt för framtiden
Nu är det i och för sig roligare om man vet hurdan Bátis, som gymnastiserar ovan, är. Men läste det för H och han utstötte gester som talade för att han blev roade i två sekunder. Fnitter, skratt, frust eller vad det nu var.
söndag 25 april 2010
(50) 35 komma
åtta.
Inte sovit mycket alls. Inte särskilt ovanligt. Men känner mig ovanligt mör.
Hade legat i ett par timmar och tagit på och av täcket och filtar. Var sjukt trött redan när jag la mig men det blev ingen sömn. Varje gång jag hade något på mig kändes det som att jag skulle brinna upp. Varje gång jag tog av mig frös jag mycket. Okej, det låter som feber tänker du. Jammen Jihad Jane, det tänkte jag med.
Så jag gick ner och mätte kroppstemperaturen efter tre och en halv timma. 35,8. I vaket ickesovande tillstånd. Så jag tog ett S-pill och skulle sova, tog med mig ett till täcke också. Tänkte att jag kommer att sova och bli varm utan att störas av det så mycket. Var för stressad för att somna även på S. Tog en till. Somnade efter ganska lång tid. Sov ett par timmar, lite av och till, tills jag gick upp klockan 14.
Trött och måste dra.
(ja, har ringt och sagt att detta verkar vara en obehaglig bivärkning som inte ens står mig på bipackssedeln. Skulle hoppa över tagens tab och ringa enhetens recept- och rådgivningingstid i morgon.)
Inte sovit mycket alls. Inte särskilt ovanligt. Men känner mig ovanligt mör.
Hade legat i ett par timmar och tagit på och av täcket och filtar. Var sjukt trött redan när jag la mig men det blev ingen sömn. Varje gång jag hade något på mig kändes det som att jag skulle brinna upp. Varje gång jag tog av mig frös jag mycket. Okej, det låter som feber tänker du. Jammen Jihad Jane, det tänkte jag med.
Så jag gick ner och mätte kroppstemperaturen efter tre och en halv timma. 35,8. I vaket ickesovande tillstånd. Så jag tog ett S-pill och skulle sova, tog med mig ett till täcke också. Tänkte att jag kommer att sova och bli varm utan att störas av det så mycket. Var för stressad för att somna även på S. Tog en till. Somnade efter ganska lång tid. Sov ett par timmar, lite av och till, tills jag gick upp klockan 14.
Trött och måste dra.
(ja, har ringt och sagt att detta verkar vara en obehaglig bivärkning som inte ens står mig på bipackssedeln. Skulle hoppa över tagens tab och ringa enhetens recept- och rådgivningingstid i morgon.)
lördag 24 april 2010
(49) what the
Har ätit två tabs av min nya medicin (låter töntigt med ordet Medicin så jag skrev med först, men det funkar inte så bra i text, blir en totalt förstörd rytm i och med att man tänker Med som i "han tog med henne till hennes livs första skoldans" och inte Med som i Medicin. Meds (funkar Medz om man vill vara lite cool?) hade väl fungerat, men nu var det ju i singularis) hittills, fick den igår. Gillar inte att den har en hel hop med biverkningar under kategorin fler än 1 av 10 som är rätt osofta. Tycker att det inte brukar vara så mycket under den kategorin, och ofta rätt chilla saker. Här gäller följande:
Och just det, jag äter just nu en åttondel av min slutgiltiga dos.
När jag skrivit Kategori första gången i den här anteckningen surfade jag på sökningen *läkemedelsnamnet* antihistamin. Fick bland annat en träff där det var en lista med tre kolumner. Bild på utslag, utslagets namn, vanligast (läkemedels)orsak. Okej, så där min medicin (aaaaarrrg så jobbigt att skriva detta ord om och om igen, men preparat låter så knarkigt) står fann jag bland annat följande härliga bilder (märkte i efterhand att ena bilden omöjligt visades i vettig storlek, inte ens hela bilden syntes, så det får räcka med denna nu):
Men men, somliga verkar i större utsträckning få utslag i form av svullnader. Det kan bli riktigt skoj det här. Dock verkar det oftast (om jag minns rätt) att dessa besvär (i alla fall utslagen) slutar efter ett tag, typ när kroppen vant sig, efter en eller ett par månader. Men troligen så är detta en eller ett par månader efter slutgiltig dos. Jag ska trappa upp i... hmm... 6 veckor tror jag.
Förlåt mig för allt gnäll. Men det är nog bra att föra anteckningar över sådant här. För om det blir som läkaren sa så blir det uppföljning om två månader. Bara det att sist jag fick höra uppföljningslöftet (som borde vara en självklarhet vi de flesta medicininsättningar) så fick jag till slut tjata mig till en tid ett år senare.
- huvudvärk
- yrsel
- sömnighet eller dåsighet
- klumpighet och bristande koordinationsförmåga (ataxi)
- dubbelseende eller dimsyn
- illamående, kräkning
- hudutslag
Alltså, hudutslag, kräkningar, sömnighet, klumpighet, dimsyn. Nej tack. Alltså föreställ dig en person (jag föreställer mig mig själv) som är yr och klumpig, har utslag och spyr, är allmänt illamående och ser dubbelt. Och som sagt, jag har tagit två tabs än så länge och jag fick idag mina första utslag. Det första var för några timmar sedan och väldigt litet. Dock väldigt irriterande för att vara så litet. På ena sidan av höger FU-finger uppstod ett litet område med små knottror och det kliade något otroligt (myggbett gånger.... tja, tre-fyra-fem minst). Kliade lite, rätt försiktigt, det blev lite fuktigt och aningen blodigt. För de här miniknottrorna var vätskefyllda (hej pest!). Tänkte först per automatik att utslaget skulle försvinna på högst en och en halv timma, för det gör mina andra utslag som jag får genom dermografin (en allergisk hudåkomma jag har sen knappt ett halvår). Men förstås inte. Nu kliar det inte mycket alls längre, men de små knottrorna är kvar. Sedan för en fyrtio minuter sedan blev en del av benet jobbigt också. Tror att dermografin och utslagen från medicinen boostar varandra. För dermografiutslagen (även kallad bland annat skrivhud eller beröringsallergi) uppstår genom en allergisk reaktion i huden genom reaktioner mot huden, beröring av olika slag. Brukar börja med att stora (ibland hela) kroppen kliar som ett enda stort myggbet, och då kliar jag (man) och då uppstår utslag. Då kliar det ännu mer. Men efter en halv till en och en halvtimma syns inte ett spår av utslagen såvida man inte kunnat motstå att klia så mycket att det blir riktiga rivmärken. Utslagen brukar se ut som långa tjocka (utstående) ärr med rött runt om, eftersom de uppstår precis där man dragit med fingrarna.Och just det, jag äter just nu en åttondel av min slutgiltiga dos.
När jag skrivit Kategori första gången i den här anteckningen surfade jag på sökningen *läkemedelsnamnet* antihistamin. Fick bland annat en träff där det var en lista med tre kolumner. Bild på utslag, utslagets namn, vanligast (läkemedels)orsak. Okej, så där min medicin (aaaaarrrg så jobbigt att skriva detta ord om och om igen, men preparat låter så knarkigt) står fann jag bland annat följande härliga bilder (märkte i efterhand att ena bilden omöjligt visades i vettig storlek, inte ens hela bilden syntes, så det får räcka med denna nu):
Men men, somliga verkar i större utsträckning få utslag i form av svullnader. Det kan bli riktigt skoj det här. Dock verkar det oftast (om jag minns rätt) att dessa besvär (i alla fall utslagen) slutar efter ett tag, typ när kroppen vant sig, efter en eller ett par månader. Men troligen så är detta en eller ett par månader efter slutgiltig dos. Jag ska trappa upp i... hmm... 6 veckor tror jag.
Förlåt mig för allt gnäll. Men det är nog bra att föra anteckningar över sådant här. För om det blir som läkaren sa så blir det uppföljning om två månader. Bara det att sist jag fick höra uppföljningslöftet (som borde vara en självklarhet vi de flesta medicininsättningar) så fick jag till slut tjata mig till en tid ett år senare.
fredag 23 april 2010
(48) damn
Orkar inte säga mycket mer än
besviken
arg
ledsen
uppgiven
SKITFÖRBANNAD
Har dock ingen karaktäristisk SKITFÖRBANNAD-energi utan skulle helst bara aldrig resa mig upp igen. Be någon rulla in mig i en matta och slänga mig till hajarna (någon måste väl ha en lucka i golvet där det simmar runt hajar, det är väl inte bara på film?).
Började gråta direkt när jag kom hem och hade slagit mig ner. Kan tilläggas att jag gråter väldigt sällan nu för tiden eftersom jag hellre är badass än pussy.
besviken
arg
ledsen
uppgiven
SKITFÖRBANNAD
Har dock ingen karaktäristisk SKITFÖRBANNAD-energi utan skulle helst bara aldrig resa mig upp igen. Be någon rulla in mig i en matta och slänga mig till hajarna (någon måste väl ha en lucka i golvet där det simmar runt hajar, det är väl inte bara på film?).
Började gråta direkt när jag kom hem och hade slagit mig ner. Kan tilläggas att jag gråter väldigt sällan nu för tiden eftersom jag hellre är badass än pussy.
(47) howdy
Skickade igår en ungefär.... Eller, när jag tänker efter:
Skickade igår en precis en vecka sen ansökan till en folkhögskola. Teater. Har bett Hå kopiera mina betyg på jobbet så skickar jag in dem i kväll. Måste till Skatteverket igen, behövs personbevis också.
Har nog inte förut sökt någon utbildning där man skriver personligt brev. Svårt sådant där, mest för att jag inte vet ifall man ska ta det som något jobbsöksaktigt och verkligen putsa en själv, hur bra man är/skulle kunna bli, hur superengagerad och vrålintresserad i just det ämnet och just den skolan man är. Vara unik osv osv osv.
Orkade inte riktigt bry mig. Bestämde mig nog för att det var ett chill brev. Försökte berätta lite om det de efterfrågade, studiemål, om sig själv och varför just den skolan är aktuell. Jag skrev sanna saker, men det är klart att jag censurerade. När jag skrivit ungefär 3 000 tecken (skulle vara mellan 2 000 och 3 000 och egentligen är jag ju jättenoggrann med sådant där efter skrivjobbandet... kände dock att det var mycket viktigare att få iväg det någon jävla gång och inte att redigera med mera) så avslutade jag med tre halvdana meningar om mig själv (kändes som en viktig punkt som inte kommit med alldeles för mycket innan, i alla fall inte ur ett brett perspektiv, mest lite teaterintresseperspektiv). Skrev först som avslutande mening något i stil med "Jag anser att vi lever i en mycket mycket sjuk värld" men mesade till det i stil med "Jag tycker att världen är väldigt underlig". Fan... hmm... minns inte riktigt, men det var något som inte direkt kunde misstolkas som att jag eventuellt har en plan att självmordsbomba hela planeten.
Just det, man skulle ha kontaktuppgifter till två referenspersoner "som känner en väl". Hå fick vara den ena. Den andra blev min forna lärare i bl.a drama och litteraturhistoria. Kändes först osäkert att fråga henne så jag tänkte hoppa över det, men sms:ade och fick jakande svar. Kalas. Men ni, man skulle skriva titel på dessa referenspersoner, och ja, det skulle kännas mer självklart ungefär vad titeln är om det skulle vara jobbreferenser, men drog till slut slutsatsen att det nog (kanske, eventuellt, I dunno) borde vara mer ur ett "vem är den här personen i relation till den sökande" när det ändå handlar om PERSONER SOM KÄNNER EN VÄL. Alltså skrev jag inte Platschef eller liknande på Hå. Forna fröken fick dock vara drama- och litteraturlärare. Hon är ju annat också (tror jag bestämt) men det var ju ungefär det hon var när vi hade henne på gymnasiet. Toppenkvinna för övrigt. Det var förbaskat kul med dramat.
Nu så. Snart till läkaren. Gosh gosh gosh.
Skickade igår en precis en vecka sen ansökan till en folkhögskola. Teater. Har bett Hå kopiera mina betyg på jobbet så skickar jag in dem i kväll. Måste till Skatteverket igen, behövs personbevis också.
Har nog inte förut sökt någon utbildning där man skriver personligt brev. Svårt sådant där, mest för att jag inte vet ifall man ska ta det som något jobbsöksaktigt och verkligen putsa en själv, hur bra man är/skulle kunna bli, hur superengagerad och vrålintresserad i just det ämnet och just den skolan man är. Vara unik osv osv osv.
Orkade inte riktigt bry mig. Bestämde mig nog för att det var ett chill brev. Försökte berätta lite om det de efterfrågade, studiemål, om sig själv och varför just den skolan är aktuell. Jag skrev sanna saker, men det är klart att jag censurerade. När jag skrivit ungefär 3 000 tecken (skulle vara mellan 2 000 och 3 000 och egentligen är jag ju jättenoggrann med sådant där efter skrivjobbandet... kände dock att det var mycket viktigare att få iväg det någon jävla gång och inte att redigera med mera) så avslutade jag med tre halvdana meningar om mig själv (kändes som en viktig punkt som inte kommit med alldeles för mycket innan, i alla fall inte ur ett brett perspektiv, mest lite teaterintresseperspektiv). Skrev först som avslutande mening något i stil med "Jag anser att vi lever i en mycket mycket sjuk värld" men mesade till det i stil med "Jag tycker att världen är väldigt underlig". Fan... hmm... minns inte riktigt, men det var något som inte direkt kunde misstolkas som att jag eventuellt har en plan att självmordsbomba hela planeten.
Just det, man skulle ha kontaktuppgifter till två referenspersoner "som känner en väl". Hå fick vara den ena. Den andra blev min forna lärare i bl.a drama och litteraturhistoria. Kändes först osäkert att fråga henne så jag tänkte hoppa över det, men sms:ade och fick jakande svar. Kalas. Men ni, man skulle skriva titel på dessa referenspersoner, och ja, det skulle kännas mer självklart ungefär vad titeln är om det skulle vara jobbreferenser, men drog till slut slutsatsen att det nog (kanske, eventuellt, I dunno) borde vara mer ur ett "vem är den här personen i relation till den sökande" när det ändå handlar om PERSONER SOM KÄNNER EN VÄL. Alltså skrev jag inte Platschef eller liknande på Hå. Forna fröken fick dock vara drama- och litteraturlärare. Hon är ju annat också (tror jag bestämt) men det var ju ungefär det hon var när vi hade henne på gymnasiet. Toppenkvinna för övrigt. Det var förbaskat kul med dramat.
Nu så. Snart till läkaren. Gosh gosh gosh.
tisdag 20 april 2010
(46) djupa andetag
Riktigt tung ångest just nu. Ett par timmar riktigt tungt. Halsen känns som en solid klump. Svårt-att-andas-klump, dödsångest-klump, om-jag-får-mer-ångest-kommer-jag-inte-kunna-andas-klump, jag-måste-andas-lugnt-annars-kommer-det-inte-att-gå-att-ta-fler-andetag-snart-svullnad.
Det är svårt att bli lugn när man känner att man måste bli lugn för att inte dö. Inte för att jag kommer att dö, alltså inte för att jag tror att jag kommer att dö när som helst. Men det är ändå en eskalerande dödsekvation.
Alltså.
Jag har ångest.
Min hals blir svullen.
Det är svårare att andas och svälja när halsen är svullen.
Jag får ångest av att inte kunna andas och svälja normalt.
Mer ångest -> mer svullen -> svårare att andas/svälja -> mer ångest osv.
Har tagit valerianatabletter. Inte för att det någon gång egentligen gjort någon skillnad. Men tanken att det skulle kunna göra skillnad gör kanske en skillnad. Och ett Kanske av positiv art mot en mängd både Kanske och Faktum är bättre än inga positiva Kanske eller Faktum alls.
Det har ingenting med roten till denna ångest att göra, men ofta när jag hamnar i ett mer än vilken-timma-som-helst-starkt ångestläge tänker jag på vården, läkarna och nu förstås Läkartiden. Den blev uppskjuten lite, men är väldigt snart. På fredag. Många år hade jag nog känslan av att det alltid kommer något gott ur en läkarkontakt. Men så som det varit, framför allt de senaste 3-4 åren, har förtroendet och förhoppningarna gått i en stadig kurva neråt. Så jag är väldigt nervös.
Nu har jag fokuserat på annat några minuter när jag skrivit detta. Och det kan ha hjälpt lite. Ska inte känna efter utan mest bara tänka att det är bättre. Om det så bara håller i några minuter så har jag vunnit mycket på det.
När som helst kommer Hå hem (hör porten). Nu kom han hem (dörren).
Det är svårt att bli lugn när man känner att man måste bli lugn för att inte dö. Inte för att jag kommer att dö, alltså inte för att jag tror att jag kommer att dö när som helst. Men det är ändå en eskalerande dödsekvation.
Alltså.
Jag har ångest.
Min hals blir svullen.
Det är svårare att andas och svälja när halsen är svullen.
Jag får ångest av att inte kunna andas och svälja normalt.
Mer ångest -> mer svullen -> svårare att andas/svälja -> mer ångest osv.
Har tagit valerianatabletter. Inte för att det någon gång egentligen gjort någon skillnad. Men tanken att det skulle kunna göra skillnad gör kanske en skillnad. Och ett Kanske av positiv art mot en mängd både Kanske och Faktum är bättre än inga positiva Kanske eller Faktum alls.
Det har ingenting med roten till denna ångest att göra, men ofta när jag hamnar i ett mer än vilken-timma-som-helst-starkt ångestläge tänker jag på vården, läkarna och nu förstås Läkartiden. Den blev uppskjuten lite, men är väldigt snart. På fredag. Många år hade jag nog känslan av att det alltid kommer något gott ur en läkarkontakt. Men så som det varit, framför allt de senaste 3-4 åren, har förtroendet och förhoppningarna gått i en stadig kurva neråt. Så jag är väldigt nervös.
Nu har jag fokuserat på annat några minuter när jag skrivit detta. Och det kan ha hjälpt lite. Ska inte känna efter utan mest bara tänka att det är bättre. Om det så bara håller i några minuter så har jag vunnit mycket på det.
När som helst kommer Hå hem (hör porten). Nu kom han hem (dörren).
(45) sänkt
Ringde vårdcentralen igår. Tydligen var mina.... vad heter de, thc-värden? Nja nej, men något liknande för höga eller låga eller hur det nu var. Jaha, tänkte jag, då får jag höja min levaxindos och livet blir en fröjd. Men icke, jag ska sänka dosen, med 50%! Helt galet. Eller i alla fall inte vad jag hade väntat mig.
Tog ett tag, sedan kom jag på att jag helt enkelt är tappad bakom den där vagnen. Har testat några gånger senaste månaderna att höja levaxinintaget då och då. Bara lite. Jag gjorde det inte särskilt nära provtagningen, men halveringstiden är kring 6 dagar så det gav säkert utslag. Tyckte ju att jag var mindre avdomnad där ett tag. Fast först nu senaste veckorna har det gett lite obehagligt utslag (om det är därför, men det är möjligt) med expressgående hjärta sisådär två nätter. Summan är nog följande:
Jag käkar halva dosen fram till mitten/slutet av juni. Under den tiden kommer jag att gå upp ett par kilo. I juni ska jag ta prov igen. Betala 100 spänn eller vad det är för att de kommer att tillåta mig höja dosen med gissningsvis 25%. Efter ytterligare 2-3 månader har jag gått upp ytterligare i vikt och tar jag prov igen (de kanske inte kommer be mig göra det, men då får jag driva min sak framåt på något sätt). 100 kronor till och *trumvirvel* jag är tillbaka på min gamla dos. Fast några pannor tyngre.
Ringde även till min enhet för receptförnyelse på en annan grej. Förut kunde jag göra det på nätet. Det kan jag visserligen nu också, men plötsligt gäller Mina vårdkontakter där, som jag då inte hade tillgång till. Nu har jag fått brev med kod. Receptförnyelsetelefontiderna är en timma per dag under vardagarna. 10-11 igår. Började ringa 10:25 ungefär. Förut tutade det upptaget de första gångerna man ringde tills man lyckades komma fram. Nu har de infört lite mer automatröster. Så cirka 10-15 gånger fick jag höra att jag kopplades till en telefonist, sedan går det ett gäng signaler och därefter kommer det underliga glättiga meddelandet "det-går-ej-att-koppla-samtalet-VÄLKOMMEN!-personen-ni-söker-är-inte-tillgänglig". Underlig inte just för att det är obefogat glättigt, utan för att det verkligen är som en enda tät ramsa med det där überpositiva VÄLKOMMEN! med den sista meningen direkt följande utan paus.
Tio i elva svarar så äntligen en människa av kött och blod, men, hör och häpna, denna har bara lyft på luren för att tala om att de ställt in sista halvtimman av telefontiden på grund av personalbrist. Jag klämmer mig in i det enkelriktade samtalet precis innan hon tänkt lägga på och förklarar att jag behöver uträtta mitt ärende eftersom jag redan är sent ute efter vetskapen om införandet av Mina vårdkontaker och den telefontidsfria helgen. Hon säger att hon ska koppla mig. Hon säger inte var jag blir kopplad. Kommer då fram till akutenheten. Säger att jag vill förnya mitt recept och vet att jag framstår som förvirrad eller bara dum i huvudet. Hon säger ju förstås att jag ringt till akutenheten vilket är fel. Förklarar att jag hux flux blev kopplad dit. Hon verkar väldigt snäll och antecknar mitt ärende men säger att läkaren som är lämplig för mitt ärende inte är där så hon ringer tillbaka ifall det inte blir av så får jag försöka med ordinarie telefontid igen under morgondagen. Dock mindes jag bara att hon sagt att hon kanske skulle ringa tillbaka men inte under vilka omständigheter. Dock har det ordnat sig nuers. Gick till apoteket idag och mitt recept var där. Kändes dessutom mest troligt att hon skulle ringa just om ärendet INTE gick igenom. Logik är bättre än minne. Fast det är jöbbigt att vara skenbart dement.
Har köpt biljetter till Emil Jensen på fredag. Jag är många saker, men inte ett Emil Jensen-fan. Dock sa Hå att han skulle köpa biljetten till mig så skulle jag betala hans Resorb på apoteket samt hans mat. Fick alltså en äh-det-kommer-knappt-kosta-mig-något-känsla-så-det-svider-inte-även-om-det-visar-sig-vara-så-tråkigt-som-jag-förväntar mig. Resorb+mat visade sig kosta inte ens tio spänn mindre än biljetten dock :) Men men. Skitsamma.
Var på Verkstad, och kollade på utställningen med ett dödsbo. Ägnade någon timma eller så med att kolla arkivet på en dator där. Det stod inte vilken sida av vilken sida man var på. Det var intressant att titta på prylarna och skapa sig en uppfattning om personen men när jag var på objekt 2000-något och min följeslagare för dagen talade om att det var över 4000 objekt la jag ner. Och sidan med arkivet finns på neeetet, så det går att kolla när som helst här.
De två bilderna i inlägget är lånade från sidan med arkivet, alltså arkivet på dodsbo.com. Bilden här nedan tror jag föreställer Sai Baba, någon i Indien som Jenny, kvinnan vars saker blivit konstprojekt, hade kontakt med. Hon verkade vara en sökare.
fredag 9 april 2010
(43) plånbok
Jag gillar inte plånböcker. Jag har en kaotisk ådra och hur mycket jag än försöker organisera är det kaotiskt.
Att organisera är till exempel att ha en plånbok. En plats för vissa saker. Jag har aldrig sett min far ha en plånbok och han har ett högst icke kaotiskt handhavande av pengar (sett till den fysiska praktiska delen, de andra aspekterna vet jag ingenting om). Han har kontanter och några enstaka kort i en ficka. Det har hänt att en bunt sedlar blivit tvättade. Då hänger han dem på tork. Sedan åker de in i fickan igen. Mynt verkar han också kunna hantera. Somliga ligger i någon burk, somliga är annorstädes. Mina mynt är överallt i kläder och i lägenheten. Visst, jag vet i vilka fat, lådor eller på vilka möbler mynt brukar finnas. Men ofta är de ganska... borta. Det går att urskönja en möjlighet att jag har en förmögenhet liggande utspritt på alldeles för stor yta. Visst. Men oftast samarbetar de inte med mig. Mynten. Fast de tänker nog samma om mig, "Hon samarbetar inte med oss. Aleqzia".
Jag sitter med min plånbok här bredvid just nu. Lyckades hitta lånekortet. Tyvärr går boken inte att låna om igen. Suck. Det var många saker att bläddra bland för att hitta kortet. Typ:
Körkort
Bankkort
SJ prio-kort
Du verkar trevlig-lapp
En bit av ett Transportstyrelsen-kuvert med ett antecknat bokningsnummer
Remsa för SL
Resekort
Studentkort
Sedan länge utgånget periodkort
Kusin Havre-visitkort
Tyskt frimärke värt 10 cent (från en frimärksautomat där man stoppar in pengar och får frimärken av det värdet, men vad ska jag ha en 10 centsskarv till?)
En bit papper ur ett kollegieblock med antecknat bokningsnummer
Bonuskort för Te och Kaffe Companiet
Ovanstående i ett kortfack i plånkan. Och jag la tillbaka allt efter att ha skrivit upp dem. Vad ska jag med gamla bokningsnummer till? Jag vet inte. Men jag fäster mig lätt vid skräp. Har svårt att slänga saker. Sjukligt beteende.
I huvudfacker i plånkan ligger:
En tågbiljett från januari
Kvitto från tullsgrillen
Kvitto från Jolly Rockets
Kvitto från Hemköp (de gör galet långa kvitton. Ett par varor och en novell typ)
Klistermärket jag fick på vårdcentralen
Kvitto från vårdcentralen
Kvitto från Hemköp
Kvitto från ICA
Kvitto från Lindex
Kvitto från ICA
Lapp som ger 10% avdrag på ett Lush-köp
SL-remsa (reducerad, kan inte använda den alltså)
Kvitto från fotoaffär
Kvitto från fotoaffär
Kvitto reskassa
Kvitto reskassa
Kvitto reskassa (ett köp, en miljard kvitton, hmm)
Högkostnadskort
Kvitto från Stadium
Hundra kronor
Hundra kronor
Hmm. Alla kvitton förutom det från Stadium ska jag slänga. Kvitton kan jag faktiskt slänga. Slänger ofta kvitton. Kommer hela tiden nya kvitton och jag tycker inte att jag handlar så himla mycket ändå.
Att organisera är till exempel att ha en plånbok. En plats för vissa saker. Jag har aldrig sett min far ha en plånbok och han har ett högst icke kaotiskt handhavande av pengar (sett till den fysiska praktiska delen, de andra aspekterna vet jag ingenting om). Han har kontanter och några enstaka kort i en ficka. Det har hänt att en bunt sedlar blivit tvättade. Då hänger han dem på tork. Sedan åker de in i fickan igen. Mynt verkar han också kunna hantera. Somliga ligger i någon burk, somliga är annorstädes. Mina mynt är överallt i kläder och i lägenheten. Visst, jag vet i vilka fat, lådor eller på vilka möbler mynt brukar finnas. Men ofta är de ganska... borta. Det går att urskönja en möjlighet att jag har en förmögenhet liggande utspritt på alldeles för stor yta. Visst. Men oftast samarbetar de inte med mig. Mynten. Fast de tänker nog samma om mig, "Hon samarbetar inte med oss. Aleqzia".
Jag sitter med min plånbok här bredvid just nu. Lyckades hitta lånekortet. Tyvärr går boken inte att låna om igen. Suck. Det var många saker att bläddra bland för att hitta kortet. Typ:
Körkort
Bankkort
SJ prio-kort
Du verkar trevlig-lapp
En bit av ett Transportstyrelsen-kuvert med ett antecknat bokningsnummer
Remsa för SL
Resekort
Studentkort
Sedan länge utgånget periodkort
Kusin Havre-visitkort
Tyskt frimärke värt 10 cent (från en frimärksautomat där man stoppar in pengar och får frimärken av det värdet, men vad ska jag ha en 10 centsskarv till?)
En bit papper ur ett kollegieblock med antecknat bokningsnummer
Bonuskort för Te och Kaffe Companiet
Ovanstående i ett kortfack i plånkan. Och jag la tillbaka allt efter att ha skrivit upp dem. Vad ska jag med gamla bokningsnummer till? Jag vet inte. Men jag fäster mig lätt vid skräp. Har svårt att slänga saker. Sjukligt beteende.
I huvudfacker i plånkan ligger:
En tågbiljett från januari
Kvitto från tullsgrillen
Kvitto från Jolly Rockets
Kvitto från Hemköp (de gör galet långa kvitton. Ett par varor och en novell typ)
Klistermärket jag fick på vårdcentralen
Kvitto från vårdcentralen
Kvitto från Hemköp
Kvitto från ICA
Kvitto från Lindex
Kvitto från ICA
Lapp som ger 10% avdrag på ett Lush-köp
SL-remsa (reducerad, kan inte använda den alltså)
Kvitto från fotoaffär
Kvitto från fotoaffär
Kvitto reskassa
Kvitto reskassa
Kvitto reskassa (ett köp, en miljard kvitton, hmm)
Högkostnadskort
Kvitto från Stadium
Hundra kronor
Hundra kronor
Hmm. Alla kvitton förutom det från Stadium ska jag slänga. Kvitton kan jag faktiskt slänga. Slänger ofta kvitton. Kommer hela tiden nya kvitton och jag tycker inte att jag handlar så himla mycket ändå.
torsdag 8 april 2010
(42) cravings stillade, jobb sökt
När mina cravings var som värst letade jag efter den där högprocentiga chokladen från årstiderna-lådan. Den hade H tydligen gett bort till ett annat H. Det kändes frustrerande. Tror den där andra H äter choklad dagligen medan jag helt enkelt ville bli välsignad med en liten liten bit just just i kväll. Dock så gick jag och H nummer ett ut på en snabb snabbmatsjakt sen. Fångade mig en liten veggieburgare på tullen medan H haffade en pizza med otaliga blötdjur hos hotpizzaguy. Tullövermannen stod utanför sin verksamhet och rökte, jag bad om en pinne och fick en. Sedan kom han ut med min mat till mig på trottoaren. Det var fina gester som gjorde mig väldigt glad ett par minuter. I hotpizzaresidentet underhöll Antikrundan. Jag tittar på det ibland, några minuter här och där.
Släpade igår hem två par skor från Stadium. Kändes läskigt att släpa hem skor för så mycket pengar. I morgon eller på lördag ska jag lämna tillbaka det ena paret. De som får stanna hemma är de dyraste. Men ack, ändock reade! Bara 999 kr. Bara min skobudget för åratal... Men de känns stabila. Eller kändes. Det är ett par sådana där Nike Air-löpardojor. Fet sula. Fett fula. Men hyfsat bra stöd. Skulle vara bergsmassivt stöd om inte mina fötter är så väldigt felkonstruerade. Skulle skorna haft fem gånger mer stöd på insidan skulle det väl stödmässigt hamna på plus minus noll. Nu är det minus, men har varit så himla mycket mer minus. Kunde omöjligt ens gå till stadskärnan i de där spruckna skorna, så det blev ett par andra trasiga med tafatt tunn och platt sula. Efteråt gjorde det ont på många nya ställen. Fick god lust att köpa en rullstol i stället för skor.
Alltså kändes stabila som sagt. Lite osäker nu. Gick dels en sväng runt vattnet idag och till Postens företagscenter. Första promenaden kändes bra. Efter företagscenterhajken gjorde höger fot så himla ont, på ytterligare ett nytt ställe. En liten blåsa och ja... lätt ansträngd färg på innansidan. Annars har tortyren inte lämnat mycket spår. Vänster fot känns däremot prima. Lite konstigt med den uppdelningen eftersom det är vänster fot som lutar mest fel. Bara det att defekterna är ickesymetriska är irriterande, men man kunde ju tro att det skulle vara tvärtom med ynk-uppdelningen. Oturligt att få tillbaka skoköparångesten. Den var grym när jag hattade runt och prövade de olika skorna i en dryg timma hemma igår (blev totalt svettig och hjärtat ville dö). Nu när det verkar som att det dyraste och fulaste paret kanske inte alls är så bra som jag trodde är det.... åh... fy liksom... de går ju inte att lämna tillbaka nu. Hoppas att det bara är en tillfällig defekt. Typ att min ena fot svällde upp abnormt av menstruationen (nej, "mens" låter ännu töntigare. Tror jag att jag tycker). Jajaja, man måste "gå in skor". Känns ändå SUSPEKT att just bara den ena foten beter sig som att skorna inte kunde vara mer fel. Det blir ju en helt ny dimension. En ny punkt på listan över varför det är förcrappat trist att köpa skor. Nu måste jag sluta skriva om skor för dagen. SKO, sista gången det ordet får vara med idag. Så det så.
I morse lämnade jag blodprov. Så nu jag kan visa min arm och säga att jag satt en skön jävla sil i armvecket. Jag fick ett klistermärke också. När jag bad om att få ett frågade sköterskan om jag hade barn. Knystade snabbt fram något om att "Nej, men jag bara... öh... vill ha ett ändå...". Efter det gick jag den där promenaden. Och det var lärorikt. Nu vet jag var det första baptistiska dopet i den här staden skedde. Har aldrig sett den informativa stenen innan trots att jag gått förbi den mer än många gånger.
Släpade igår hem två par skor från Stadium. Kändes läskigt att släpa hem skor för så mycket pengar. I morgon eller på lördag ska jag lämna tillbaka det ena paret. De som får stanna hemma är de dyraste. Men ack, ändock reade! Bara 999 kr. Bara min skobudget för åratal... Men de känns stabila. Eller kändes. Det är ett par sådana där Nike Air-löpardojor. Fet sula. Fett fula. Men hyfsat bra stöd. Skulle vara bergsmassivt stöd om inte mina fötter är så väldigt felkonstruerade. Skulle skorna haft fem gånger mer stöd på insidan skulle det väl stödmässigt hamna på plus minus noll. Nu är det minus, men har varit så himla mycket mer minus. Kunde omöjligt ens gå till stadskärnan i de där spruckna skorna, så det blev ett par andra trasiga med tafatt tunn och platt sula. Efteråt gjorde det ont på många nya ställen. Fick god lust att köpa en rullstol i stället för skor.
Alltså kändes stabila som sagt. Lite osäker nu. Gick dels en sväng runt vattnet idag och till Postens företagscenter. Första promenaden kändes bra. Efter företagscenterhajken gjorde höger fot så himla ont, på ytterligare ett nytt ställe. En liten blåsa och ja... lätt ansträngd färg på innansidan. Annars har tortyren inte lämnat mycket spår. Vänster fot känns däremot prima. Lite konstigt med den uppdelningen eftersom det är vänster fot som lutar mest fel. Bara det att defekterna är ickesymetriska är irriterande, men man kunde ju tro att det skulle vara tvärtom med ynk-uppdelningen. Oturligt att få tillbaka skoköparångesten. Den var grym när jag hattade runt och prövade de olika skorna i en dryg timma hemma igår (blev totalt svettig och hjärtat ville dö). Nu när det verkar som att det dyraste och fulaste paret kanske inte alls är så bra som jag trodde är det.... åh... fy liksom... de går ju inte att lämna tillbaka nu. Hoppas att det bara är en tillfällig defekt. Typ att min ena fot svällde upp abnormt av menstruationen (nej, "mens" låter ännu töntigare. Tror jag att jag tycker). Jajaja, man måste "gå in skor". Känns ändå SUSPEKT att just bara den ena foten beter sig som att skorna inte kunde vara mer fel. Det blir ju en helt ny dimension. En ny punkt på listan över varför det är förcrappat trist att köpa skor. Nu måste jag sluta skriva om skor för dagen. SKO, sista gången det ordet får vara med idag. Så det så.
I morse lämnade jag blodprov. Så nu jag kan visa min arm och säga att jag satt en skön jävla sil i armvecket. Jag fick ett klistermärke också. När jag bad om att få ett frågade sköterskan om jag hade barn. Knystade snabbt fram något om att "Nej, men jag bara... öh... vill ha ett ändå...". Efter det gick jag den där promenaden. Och det var lärorikt. Nu vet jag var det första baptistiska dopet i den här staden skedde. Har aldrig sett den informativa stenen innan trots att jag gått förbi den mer än många gånger.
onsdag 7 april 2010
(40) skor och sjukvård
Ska ut på skojakt. Nu. Eller snart. Strax. Har förbaskat ont på trampdynan nedanför höger stortå. Ont ont ynk ynk. Upptäckte igår vad jag tror är anledningen. Skorna jag använt i något år har aldrig haft någon supersula, men sulan vid ontområdet är trasig. En jävla spricka där helt enkelt. Vilket jag ju antar pajar foten nu när där finns ännu mindre stöd än innan. Upptäckte det igår innan jag gick ut för att gå. Borde inte gjort det för varje minut i de där skorna gör det värre. Dock bra att ynket inte har att göra med min ålderdom, utan skorna. Får se vad stan kan erbjuda. Avskyr att köpa skor. Har problemfötter överlag. Har en ortopedgjuten extrasula, men den är så förbankat klumpig att den ju ändå inte får plats i några skor. Skor och bh, vilka mardrömmar i köpsammanhang.
Det ringde ett suspekt nummer tidigare idag. Jag svarade inte. Hade en vag aning om att det kunde vara ett landstingsnummer (gillar inte att de inte har det vanliga riktnumret längre, utan deras nummer är som sagt väldigt suspekta nu för tiden). H trodde också på landstinget. Så jag ringde upp efter ett tag. Först var det upptaget. Sedan svarade någon som satt och åt lunch. Sedan ringde hon igen. Min läkartid är uppskjuten två veckor. Det är väl ok. Men mja.
Nu ringde jag vårdcentralen. De ringer upp om en knapp timma. Vill ta prov för att se hur min levaxindos ligger till. Sist jag ville det sa de att jag kollat det ett halvår innan. Konstigt eftersom jag varken hade eller har något minne av det.
Apropå hypotyreos så såg jag häromdagen att det är ett "Sjukdomstillstånd som kan ge demenssymtom". Se på fan liksom! Jag som brukar säga till J att jag är nära på dement.
Well. Bäst jag haltar iväg nu så att min fot inte ser ut så här om en vecka eller två.
Det ringde ett suspekt nummer tidigare idag. Jag svarade inte. Hade en vag aning om att det kunde vara ett landstingsnummer (gillar inte att de inte har det vanliga riktnumret längre, utan deras nummer är som sagt väldigt suspekta nu för tiden). H trodde också på landstinget. Så jag ringde upp efter ett tag. Först var det upptaget. Sedan svarade någon som satt och åt lunch. Sedan ringde hon igen. Min läkartid är uppskjuten två veckor. Det är väl ok. Men mja.
Nu ringde jag vårdcentralen. De ringer upp om en knapp timma. Vill ta prov för att se hur min levaxindos ligger till. Sist jag ville det sa de att jag kollat det ett halvår innan. Konstigt eftersom jag varken hade eller har något minne av det.
Apropå hypotyreos så såg jag häromdagen att det är ett "Sjukdomstillstånd som kan ge demenssymtom". Se på fan liksom! Jag som brukar säga till J att jag är nära på dement.
Well. Bäst jag haltar iväg nu så att min fot inte ser ut så här om en vecka eller två.
söndag 4 april 2010
(39) hatt
Efter lite dansande, försök till skapande, en screwdriver på prima ingredienser har jag nu suttit ett tag och studerat jobbannonser. Fast senaste kvarten har jag visserligen mest pillat bort hudskorplagret på det där såret på höger armbåge som jag inte har någon aning om hur det uppstod. Fredag kanske? Nu vätskar/blöder (svårt att avgöra i färgat vågljus och dunkelhet i övrigt) det sådär härligt.
Apropå sargade kroppsdelar, platsen där jag knipsade av ett födelsemärke med en schysst avbitartång verkar må utmärkt. Klart man passar på att grooma sig när en avbitare dyker upp. Klippa naglar. Klippa hud. Fast ägaren till avbitaren verkade inte helt glad när han såg den lilla blodfloden. Dock har han ju gjort liknande operationer själv så vad hade han att sätta emot :)
Sedär, ett hårstrå från peruken. Dessutom har jag poserat med Virginia Woolf i kväll.
Apropå sargade kroppsdelar, platsen där jag knipsade av ett födelsemärke med en schysst avbitartång verkar må utmärkt. Klart man passar på att grooma sig när en avbitare dyker upp. Klippa naglar. Klippa hud. Fast ägaren till avbitaren verkade inte helt glad när han såg den lilla blodfloden. Dock har han ju gjort liknande operationer själv så vad hade han att sätta emot :)
Sedär, ett hårstrå från peruken. Dessutom har jag poserat med Virginia Woolf i kväll.
lördag 3 april 2010
(38) skobehov
Allt kan man inte förstå sig på, till exempel människor med (i min mening) extremt skobehov.
tisdag 30 mars 2010
(37) Har fixat 7 tjejer på 3 dagar! VAD GÖR JAG NU!?
Hjärta internet. Hjärta pojkar. Hjärta Flashback.
Varför denna bild? Råkade söka på rysk hora och det här råkade vara en snygg bild.
Varför denna bild? Råkade söka på rysk hora och det här råkade vara en snygg bild.
måndag 29 mars 2010
(36) The Kirby Company
Tittade in i denna tråd eftersom jag själv för ett-två år sedan råkade skriva en ansökan till en av deras Platsbanken-annonser. Bara det att de ringde upp för att boka tid till intervju var ju suspekt, under den korta söka-jobb-vevan skrev jag nog sju gånger så informationsfattiga och håglösa ansökningar som nu. (H var imponerad av ansökan jag skickat till det ena receptionsjobbet, han fick mig till och med att nästan tänka "ja jävlar, hur kan de inte komma att be om intervju).
Jag och H luskade ut vad det var för skitföretag så när de ringde ursäktade jag att jag redan fått ett annat jobb och la på (man är väl för jävla snäll).
Men alltså, 3 timmar?! What the flying fuck liksom. Jaja, hela grejen är schuk, men tre jääävla timmar, vem skulle någonsin palla ha en dammsugarstädpryluppvisning hemma i tre timmar? (läs första posten i tråden så hänger du med).
En av blocketannonserna för kirbydammsugaren. Om jag hade världens bästa dammsugare skulle jag nog inte sälja den och gå back många tusenlappar. Världens bästa dammsugare skulle kunna få ta så där ohyggligt mycket plats och antagligen få stå framme just eftersom jag vore så himla glad över min, jag säger det en gång till, Världens Bästa Dammsugare.
Men visst, folk tjänar cash på andra. Men 300 spänn för att kränga en pryl för över 30 lakan till någon. Jaja, få företag är jämlika vinstmässigt. Men må de brinna i helvetet.
Jag och H luskade ut vad det var för skitföretag så när de ringde ursäktade jag att jag redan fått ett annat jobb och la på (man är väl för jävla snäll).
Men alltså, 3 timmar?! What the flying fuck liksom. Jaja, hela grejen är schuk, men tre jääävla timmar, vem skulle någonsin palla ha en dammsugarstädpryluppvisning hemma i tre timmar? (läs första posten i tråden så hänger du med).
En av blocketannonserna för kirbydammsugaren. Om jag hade världens bästa dammsugare skulle jag nog inte sälja den och gå back många tusenlappar. Världens bästa dammsugare skulle kunna få ta så där ohyggligt mycket plats och antagligen få stå framme just eftersom jag vore så himla glad över min, jag säger det en gång till, Världens Bästa Dammsugare.
Men visst, folk tjänar cash på andra. Men 300 spänn för att kränga en pryl för över 30 lakan till någon. Jaja, få företag är jämlika vinstmässigt. Men må de brinna i helvetet.
(35) Vemma halsojuice!
Alltid lite kul att läsa om pyramidspel. (obs, det kostar hundra spänn att gå in på länken, men sen får länka vidare och då kan du också tjäna fetkosing! Alla vinner!)
(34) tre dörrar
Var uppe på vinden nyss, skulle lämna den långa fetvarma ullrocken och kolla om det fanns något plagg att återinföra i garderoben. Påsen med rocken glömde jag. Där uppe hittade jag dock en tröja som jag någon gång i månaden brukar leta ihärdigt efter här nere. Förstår inte varför den kommit upp där från första början, en tunn tunn långärmad tröja, perfekt att ha under allt annat. Jaja, inte under BH.
Som så ofta annars började jag tänka på vad jag gjorde utifrån ett filmperspektiv. Denna gång naturligtvis en skräckfilm. När jag började pilla med nycklarna till förrådet hördes kyrkklockorna genom taket. Luften var sval. Stämningen kunde tolkats som illabådande. Nu eller på väg tillbaka skulle den läskiga musiken börjat spela.
Efter dörren från trapphuset till vinden måste man gå igenom en till dörr för att komma till rätt vindssegment. När jag öppnade dörren på tillbakavägen skulle musiken blivit snäppet läskigare. Bakom den dörren hade lampan släckts. Musiken är ihållande läskig. Jag gick långsamt eftersom jag tyckte mig minnas att det är en liten avsats någonstans innan lysknappen och dörren ut. Höll på att snubbla ändå eftersom jag var beredd på ett kliv upp, vilken jag letade efter med skospetsen, det var dock ett litet steg neråt. Den lättskrämda filmpubliken sitter nu på helspänn. Det hoppar till i hjärtat på dem när jag för en millisekund tappade balansen. Deras beredskap räknar med att någon plötsligt kommer att stå framför mig när ljuset tänds. Ingen står där.
Därefter kommer jag ut i det hyfsat ljusa trapphuset, tänder ändå. Merparten av filmpubliken känner sig nu för stunden trygga. De slappnar av. Några stycken räknar ändå med att det är nu, alldeles strax, som Något kommer att ske. Fastän det är helt ljus och tjejen visslande (okej, jag visslade lite, men på film hade det nog varit så) och utan minsta misstänksamhet går nerför trappan till sin lägenhet. Hon kommer till dörren, den fortfarande oroliga och dessutom iakttagande filmtittaren minns nu att tjejen för att slippa ta upp nycklarna igen hade tryckt in piggen som gör att dörren är olåst (här har vi ju sådana dörrar som låses automatiskt så fort de stängs annars). Alltså kan någon ha tagit sig in där. Någon kanske står där innanför med en yxa eller liknande. Den oroliga tittaren väser nu åt tv:n/bioduken/datorn att hon ska ta det jääääävligt försiktigt och att folk i skräckfilmer alltid är så jävla korkade. Hon öppnar dörren....
... och ja, det här var ju ingen film så där hände det inget särskilt. Eller är det nu när jag sitter och bloggar som det plötsligt kommer höras ett konstigt ljud som som jag går och undersöker?
Som så ofta annars började jag tänka på vad jag gjorde utifrån ett filmperspektiv. Denna gång naturligtvis en skräckfilm. När jag började pilla med nycklarna till förrådet hördes kyrkklockorna genom taket. Luften var sval. Stämningen kunde tolkats som illabådande. Nu eller på väg tillbaka skulle den läskiga musiken börjat spela.
Efter dörren från trapphuset till vinden måste man gå igenom en till dörr för att komma till rätt vindssegment. När jag öppnade dörren på tillbakavägen skulle musiken blivit snäppet läskigare. Bakom den dörren hade lampan släckts. Musiken är ihållande läskig. Jag gick långsamt eftersom jag tyckte mig minnas att det är en liten avsats någonstans innan lysknappen och dörren ut. Höll på att snubbla ändå eftersom jag var beredd på ett kliv upp, vilken jag letade efter med skospetsen, det var dock ett litet steg neråt. Den lättskrämda filmpubliken sitter nu på helspänn. Det hoppar till i hjärtat på dem när jag för en millisekund tappade balansen. Deras beredskap räknar med att någon plötsligt kommer att stå framför mig när ljuset tänds. Ingen står där.
Därefter kommer jag ut i det hyfsat ljusa trapphuset, tänder ändå. Merparten av filmpubliken känner sig nu för stunden trygga. De slappnar av. Några stycken räknar ändå med att det är nu, alldeles strax, som Något kommer att ske. Fastän det är helt ljus och tjejen visslande (okej, jag visslade lite, men på film hade det nog varit så) och utan minsta misstänksamhet går nerför trappan till sin lägenhet. Hon kommer till dörren, den fortfarande oroliga och dessutom iakttagande filmtittaren minns nu att tjejen för att slippa ta upp nycklarna igen hade tryckt in piggen som gör att dörren är olåst (här har vi ju sådana dörrar som låses automatiskt så fort de stängs annars). Alltså kan någon ha tagit sig in där. Någon kanske står där innanför med en yxa eller liknande. Den oroliga tittaren väser nu åt tv:n/bioduken/datorn att hon ska ta det jääääävligt försiktigt och att folk i skräckfilmer alltid är så jävla korkade. Hon öppnar dörren....
... och ja, det här var ju ingen film så där hände det inget särskilt. Eller är det nu när jag sitter och bloggar som det plötsligt kommer höras ett konstigt ljud som som jag går och undersöker?
lördag 27 mars 2010
(33) try to hai
tidig nattmorgon
förut krematoriet
besök vid takgång
(H sitter och rabblar massor som står på Internet om stavelser eftersom jag behövde hjälp. Nu är han intressefast. Dessutom blev han lite imponerad av att min gissning av vad stavelse heter på engelska stämde. Så nu läser han de engelska beskrivningarna av stavelser också. Börjar bli hungrig igen. Bilden ovan är lånad, ska ersätta den med en egen så fort jag överfört bilder)
(32) f to the r to the i to the t to the z to the l
Den understa bilden är den gamla klassiska, den översta använde aftonbladet nyligen i en artikel om honom. Vid första anblicken tyckte jag att "satan vad han fräschat upp sig". Men så väldigt stor skillnad är det ändå inte. Hmmpff hmpff.
Kom även in på denna i kväll. Någon vecka gamla bebisar som sovande blir uppstyltade i diverse poser i en för dem omedveten photo shoot. Jag gillar ju inte bebisar, de kan vara väldigt läskiga, klibbiga, krävande osv. Varför vara obekväm inför ormar när bebisar är så mycket mer.... creepy.
Sitter nu och letar på dn.se efter en artikel jag läste för länge sen. Halkade i stället in på denna, det jag jag tycker är så himla vackert är att det är en så utförlig undersökning, eller ja, åtminstone detta kändes väldigt vackert:
Forskarna har följt 34.000 amerikanska medelålders kvinnor under tretton år.Fakta, vetenskap, matematik, ni fattar området ungefär, kan göra mig så grymt upphetsad. Ändå är jag mest tillbakadragen i en så kallad cynisk tankebana där jag isolerar mig från det mesta som är, finns, händer, har hänt. Så gott jag kan i alla fall.
Ska försöka få till det så att min vän bjuder på visning av ett par sköna natur/djurdokumentärer. Infinner sig rätt stämning kanske det kan bli den där.... vad heter den.... [surfar in på imdb.com] Ah, Powaqqatsi. Koyaanisqatsi är mycket mycket mycket bra, så den andra borde vara okej minst tänker jag.
Vill även se om den där insektsdokumentären. Där snackar vi sexscener. Minns dock inte vilken det är jag syftar på. Men men. Det kanske ordnar sig framöver.
Jag borde snarare berätta om den nya Rosa Mannen, Sibyllapojken, Lushflickorna med mera. Orkar orkar orkar inte.
Ingen verkar kunna förstå (att bli tagen på allvar väntar jag mig aldrig) men till exempel fiskar (inte i matsammanhang direkt dock), valar, insekter och egentligen ett par tusen djur till tenderar att nästan röra mig till tårar. Jag skulle bli rörd till tårar om det inte vore för att jag slutat med att gråta så förbannat mycket för ja.... säkert några år sen nu. Nu ska ni få en video med en bläckfisk, orkade inte leta upp någon jag egentligen var ute efter och har nu inte tittat på denna med ljud (hyfsat hög musik på här), men det är en fin bläckfisk. Den kommer igång, blundar, dansar ett snabbt parti med dykaren och flaxar sedan med tentaklerna. Varsågoda. Jag är som sagt blödig på vissa områden som andra hanterar med någon som i jämförelse enklast kan beskrivas med lättja... nej förresten, lättja har fel betydelse så skit samma förresten, jag blev rörd i mitt jävla hjärta. Bara det att jag har ett hjärta som gör sig påmint hela tiden är ett mysterium.
fredag 26 mars 2010
torsdag 25 mars 2010
(29) lite poesi
Gestiken ger mig associationer till en karl som onanerar och övergjuter de andra med sin säd. Extra underligt synes det mig när en kvinna gör sammalunda.
Som den timida varelse jag är, sade jag helt lugnt i normal samtalston lite raljant: "För all del, kör på mig bara", men mannen hade varken samtalston eller vänligt sätt: "Jag kan väl för fan inte köra runt heller!!!" hojtade han och han fortsatte mycket riktigt utan minsta väjning för min käpp och mig.
Däremot ska du inte säga något om att det är “äckligt” - små barns blöjor är naturliga och inte äckliga även om de inte tillför sällskapslivet extra trevnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)