(49) what the

Har ätit två tabs av min nya medicin (låter töntigt med ordet Medicin så jag skrev med först, men det funkar inte så bra i text, blir en totalt förstörd rytm i och med att man tänker Med som i "han tog med henne till hennes livs första skoldans" och inte Med som i Medicin. Meds (funkar Medz om man vill vara lite cool?) hade väl fungerat, men nu var det ju i singularis) hittills, fick den igår. Gillar inte att den har en hel hop med biverkningar under kategorin fler än 1 av 10 som är rätt osofta. Tycker att det inte brukar vara så mycket under den kategorin, och ofta rätt chilla saker. Här gäller följande:

- huvudvärk

- yrsel

- sömnighet eller dåsighet

- klumpighet och bristande koordinationsförmåga (ataxi)

- dubbelseende eller dimsyn

- illamående, kräkning

- hudutslag

Alltså, hudutslag, kräkningar, sömnighet, klumpighet, dimsyn. Nej tack. Alltså föreställ dig en person (jag föreställer mig mig själv) som är yr och klumpig, har utslag och spyr, är allmänt illamående och ser dubbelt. Och som sagt, jag har tagit två tabs än så länge och jag fick idag mina första utslag. Det första var för några timmar sedan och väldigt litet. Dock väldigt irriterande för att vara så litet. På ena sidan av höger FU-finger uppstod ett litet område med små knottror och det kliade något otroligt (myggbett gånger.... tja, tre-fyra-fem minst). Kliade lite, rätt försiktigt, det blev lite fuktigt och aningen blodigt. För de här miniknottrorna var vätskefyllda (hej pest!). Tänkte först per automatik att utslaget skulle försvinna på högst en och en halv timma, för det gör mina andra utslag som jag får genom dermografin (en allergisk hudåkomma jag har sen knappt ett halvår). Men förstås inte. Nu kliar det inte mycket alls längre, men de små knottrorna är kvar. Sedan för en fyrtio minuter sedan blev en del av benet jobbigt också. Tror att dermografin och utslagen från medicinen boostar varandra. För dermografiutslagen (även kallad bland annat skrivhud eller beröringsallergi) uppstår genom en allergisk reaktion i huden genom reaktioner mot huden, beröring av olika slag. Brukar börja med att stora (ibland hela) kroppen kliar som ett enda stort myggbet, och då kliar jag (man) och då uppstår utslag. Då kliar det ännu mer. Men efter en halv till en och en halvtimma syns inte ett spår av utslagen såvida man inte kunnat motstå att klia så mycket att det blir riktiga rivmärken. Utslagen brukar se ut som långa tjocka (utstående) ärr med rött runt om, eftersom de uppstår precis där man dragit med fingrarna.

Och just det, jag äter just nu en åttondel av min slutgiltiga dos.

När jag skrivit Kategori första gången i den här anteckningen surfade jag på sökningen *läkemedelsnamnet* antihistamin. Fick bland annat en träff där det var en lista med tre kolumner. Bild på utslag, utslagets namn, vanligast (läkemedels)orsak. Okej, så där min medicin (aaaaarrrg så jobbigt att skriva detta ord om och om igen, men preparat låter så knarkigt) står fann jag bland annat följande härliga bilder (märkte i efterhand att ena bilden omöjligt visades i vettig storlek, inte ens hela bilden syntes, så det får räcka med denna nu):



Men men, somliga verkar i större utsträckning få utslag i form av svullnader. Det kan bli riktigt skoj det här. Dock verkar det oftast (om jag minns rätt) att dessa besvär (i alla fall utslagen) slutar efter ett tag, typ när kroppen vant sig, efter en eller ett par månader. Men troligen så är detta en eller ett par månader efter slutgiltig dos. Jag ska trappa upp i... hmm... 6 veckor tror jag.

Förlåt mig för allt gnäll. Men det är nog bra att föra anteckningar över sådant här. För om det blir som läkaren sa så blir det uppföljning om två månader. Bara det att sist jag fick höra uppföljningslöftet (som borde vara en självklarhet vi de flesta medicininsättningar) så fick jag till slut tjata mig till en tid ett år senare.

(48) damn

Orkar inte säga mycket mer än

besviken

arg

ledsen

uppgiven

SKITFÖRBANNAD

Har dock ingen karaktäristisk SKITFÖRBANNAD-energi utan skulle helst bara aldrig resa mig upp igen. Be någon rulla in mig i en matta och slänga mig till hajarna (någon måste väl ha en lucka i golvet där det simmar runt hajar, det är väl inte bara på film?).

Började gråta direkt när jag kom hem och hade slagit mig ner. Kan tilläggas att jag gråter väldigt sällan nu för tiden eftersom jag hellre är badass än pussy.

(47) howdy

Skickade igår en ungefär.... Eller, när jag tänker efter:

Skickade igår en precis en vecka sen ansökan till en folkhögskola. Teater. Har bett Hå kopiera mina betyg på jobbet så skickar jag in dem i kväll. Måste till Skatteverket igen, behövs personbevis också.

Har nog inte förut sökt någon utbildning där man skriver personligt brev. Svårt sådant där, mest för att jag inte vet ifall man ska ta det som något jobbsöksaktigt och verkligen putsa en själv, hur bra man är/skulle kunna bli, hur superengagerad och vrålintresserad i just det ämnet och just den skolan man är. Vara unik osv osv osv.

Orkade inte riktigt bry mig. Bestämde mig nog för att det var ett chill brev. Försökte berätta lite om det de efterfrågade, studiemål, om sig själv och varför just den skolan är aktuell. Jag skrev sanna saker, men det är klart att jag censurerade. När jag skrivit ungefär 3 000 tecken (skulle vara mellan 2 000 och 3 000 och egentligen är jag ju jättenoggrann med sådant där efter skrivjobbandet... kände dock att det var mycket viktigare att få iväg det någon jävla gång och inte att redigera med mera) så avslutade jag med tre halvdana meningar om mig själv (kändes som en viktig punkt som inte kommit med alldeles för mycket innan, i alla fall inte ur ett brett perspektiv, mest lite teaterintresseperspektiv). Skrev först som avslutande mening något i stil med "Jag anser att vi lever i en mycket mycket sjuk värld" men mesade till det i stil med "Jag tycker att världen är väldigt underlig". Fan... hmm... minns inte riktigt, men det var något som inte direkt kunde misstolkas som att jag eventuellt har en plan att självmordsbomba hela planeten.

Just det, man skulle ha kontaktuppgifter till två referenspersoner "som känner en väl". Hå fick vara den ena. Den andra blev min forna lärare i bl.a drama och litteraturhistoria. Kändes först osäkert att fråga henne så jag tänkte hoppa över det, men sms:ade och fick jakande svar. Kalas. Men ni, man skulle skriva titel på dessa referenspersoner, och ja, det skulle kännas mer självklart ungefär vad titeln är om det skulle vara jobbreferenser, men drog till slut slutsatsen att det nog (kanske, eventuellt, I dunno) borde vara mer ur ett "vem är den här personen i relation till den sökande" när det ändå handlar om PERSONER SOM KÄNNER EN VÄL. Alltså skrev jag inte Platschef eller liknande på Hå. Forna fröken fick dock vara drama- och litteraturlärare. Hon är ju annat också (tror jag bestämt) men det var ju ungefär det hon var när vi hade henne på gymnasiet. Toppenkvinna för övrigt. Det var förbaskat kul med dramat.

Nu så. Snart till läkaren. Gosh gosh gosh.

(46) djupa andetag

Riktigt tung ångest just nu. Ett par timmar riktigt tungt. Halsen känns som en solid klump. Svårt-att-andas-klump, dödsångest-klump, om-jag-får-mer-ångest-kommer-jag-inte-kunna-andas-klump, jag-måste-andas-lugnt-annars-kommer-det-inte-att-gå-att-ta-fler-andetag-snart-svullnad.

Det är svårt att bli lugn när man känner att man måste bli lugn för att inte dö. Inte för att jag kommer att dö, alltså inte för att jag tror att jag kommer att dö när som helst. Men det är ändå en eskalerande dödsekvation.

Alltså.
Jag har ångest.
Min hals blir svullen.
Det är svårare att andas och svälja när halsen är svullen.
Jag får ångest av att inte kunna andas och svälja normalt.
Mer ångest -> mer svullen -> svårare att andas/svälja -> mer ångest osv.

Har tagit valerianatabletter. Inte för att det någon gång egentligen gjort någon skillnad. Men tanken att det skulle kunna göra skillnad gör kanske en skillnad. Och ett Kanske av positiv art mot en mängd både Kanske och Faktum är bättre än inga positiva Kanske eller Faktum alls.

Det har ingenting med roten till denna ångest att göra, men ofta när jag hamnar i ett mer än vilken-timma-som-helst-starkt ångestläge tänker jag på vården, läkarna och nu förstås Läkartiden. Den blev uppskjuten lite, men är väldigt snart. På fredag. Många år hade jag nog känslan av att det alltid kommer något gott ur en läkarkontakt. Men så som det varit, framför allt de senaste 3-4 åren, har förtroendet och förhoppningarna gått i en stadig kurva neråt. Så jag är väldigt nervös.

Nu har jag fokuserat på annat några minuter när jag skrivit detta. Och det kan ha hjälpt lite. Ska inte känna efter utan mest bara tänka att det är bättre. Om det så bara håller i några minuter så har jag vunnit mycket på det.

När som helst kommer Hå hem (hör porten). Nu kom han hem (dörren).

(45) sänkt

Ringde vårdcentralen igår. Tydligen var mina.... vad heter de, thc-värden? Nja nej, men något liknande för höga eller låga eller hur det nu var. Jaha, tänkte jag, då får jag höja min levaxindos och livet blir en fröjd. Men icke, jag ska sänka dosen, med 50%! Helt galet. Eller i alla fall inte vad jag hade väntat mig.

Tog ett tag, sedan kom jag på att jag helt enkelt är tappad bakom den där vagnen. Har testat några gånger senaste månaderna att höja levaxinintaget då och då. Bara lite. Jag gjorde det inte särskilt nära provtagningen, men halveringstiden är kring 6 dagar så det gav säkert utslag. Tyckte ju att jag var mindre avdomnad där ett tag. Fast först nu senaste veckorna har det gett lite obehagligt utslag (om det är därför, men det är möjligt) med expressgående hjärta sisådär två nätter. Summan är nog följande:

Jag käkar halva dosen fram till mitten/slutet av juni. Under den tiden kommer jag att gå upp ett par kilo. I juni ska jag ta prov igen. Betala 100 spänn eller vad det är för att de kommer att tillåta mig höja dosen med gissningsvis 25%. Efter ytterligare 2-3 månader har jag gått upp ytterligare i vikt och tar jag prov igen (de kanske inte kommer be mig göra det, men då får jag driva min sak framåt på något sätt). 100 kronor till och *trumvirvel* jag är tillbaka på min gamla dos. Fast några pannor tyngre.

Ringde även till min enhet för receptförnyelse på en annan grej. Förut kunde jag göra det på nätet. Det kan jag visserligen nu också, men plötsligt gäller Mina vårdkontakter där, som jag då inte hade tillgång till. Nu har jag fått brev med kod. Receptförnyelsetelefontiderna är en timma per dag under vardagarna. 10-11 igår. Började ringa 10:25 ungefär. Förut tutade det upptaget de första gångerna man ringde tills man lyckades komma fram. Nu har de infört lite mer automatröster. Så cirka 10-15 gånger fick jag höra att jag kopplades till en telefonist, sedan går det ett gäng signaler och därefter kommer det underliga glättiga meddelandet "det-går-ej-att-koppla-samtalet-VÄLKOMMEN!-personen-ni-söker-är-inte-tillgänglig". Underlig inte just för att det är obefogat glättigt, utan för att det verkligen är som en enda tät ramsa med det där überpositiva VÄLKOMMEN! med den sista meningen direkt följande utan paus.

Tio i elva svarar så äntligen en människa av kött och blod, men, hör och häpna, denna har bara lyft på luren för att tala om att de ställt in sista halvtimman av telefontiden på grund av personalbrist. Jag klämmer mig in i det enkelriktade samtalet precis innan hon tänkt lägga på och förklarar att jag behöver uträtta mitt ärende eftersom jag redan är sent ute efter vetskapen om införandet av Mina vårdkontaker och den telefontidsfria helgen. Hon säger att hon ska koppla mig. Hon säger inte var jag blir kopplad. Kommer då fram till akutenheten. Säger att jag vill förnya mitt recept och vet att jag framstår som förvirrad eller bara dum i huvudet. Hon säger ju förstås att jag ringt till akutenheten vilket är fel. Förklarar att jag hux flux blev kopplad dit. Hon verkar väldigt snäll och antecknar mitt ärende men säger att läkaren som är lämplig för mitt ärende inte är där så hon ringer tillbaka ifall det inte blir av så får jag försöka med ordinarie telefontid igen under morgondagen. Dock mindes jag bara att hon sagt att hon kanske skulle ringa tillbaka men inte under vilka omständigheter. Dock har det ordnat sig nuers. Gick till apoteket idag och mitt recept var där. Kändes dessutom mest troligt att hon skulle ringa just om ärendet INTE gick igenom. Logik är bättre än minne. Fast det är jöbbigt att vara skenbart dement.

Har köpt biljetter till Emil Jensen på fredag. Jag är många saker, men inte ett Emil Jensen-fan. Dock sa Hå att han skulle köpa biljetten till mig så skulle jag betala hans Resorb på apoteket samt hans mat. Fick alltså en äh-det-kommer-knappt-kosta-mig-något-känsla-så-det-svider-inte-även-om-det-visar-sig-vara-så-tråkigt-som-jag-förväntar mig. Resorb+mat visade sig kosta inte ens tio spänn mindre än biljetten dock :) Men men. Skitsamma.

Var på Verkstad, och kollade på utställningen med ett dödsbo. Ägnade någon timma eller så med att kolla arkivet på en dator där. Det stod inte vilken sida av vilken sida man var på. Det var intressant att titta på prylarna och skapa sig en uppfattning om personen men när jag var på objekt 2000-något och min följeslagare för dagen talade om att det var över 4000 objekt la jag ner. Och sidan med arkivet finns på neeetet, så det går att kolla när som helst här.

De två bilderna i inlägget är lånade från sidan med arkivet, alltså arkivet på dodsbo.com. Bilden här nedan tror jag föreställer Sai Baba, någon i Indien som Jenny, kvinnan vars saker blivit konstprojekt, hade kontakt med. Hon verkade vara en sökare.

(44) nya cravings

Fett sugen.

(43) plånbok

Jag gillar inte plånböcker. Jag har en kaotisk ådra och hur mycket jag än försöker organisera är det kaotiskt.

Att organisera är till exempel att ha en plånbok. En plats för vissa saker. Jag har aldrig sett min far ha en plånbok och han har ett högst icke kaotiskt handhavande av pengar (sett till den fysiska praktiska delen, de andra aspekterna vet jag ingenting om). Han har kontanter och några enstaka kort i en ficka. Det har hänt att en bunt sedlar blivit tvättade. Då hänger han dem på tork. Sedan åker de in i fickan igen. Mynt verkar han också kunna hantera. Somliga ligger i någon burk, somliga är annorstädes. Mina mynt är överallt i kläder och i lägenheten. Visst, jag vet i vilka fat, lådor eller på vilka möbler mynt brukar finnas. Men ofta är de ganska... borta. Det går att urskönja en möjlighet att jag har en förmögenhet liggande utspritt på alldeles för stor yta. Visst. Men oftast samarbetar de inte med mig. Mynten. Fast de tänker nog samma om mig, "Hon samarbetar inte med oss. Aleqzia".

Jag sitter med min plånbok här bredvid just nu. Lyckades hitta lånekortet. Tyvärr går boken inte att låna om igen. Suck. Det var många saker att bläddra bland för att hitta kortet. Typ:

Körkort
Bankkort
SJ prio-kort
Du verkar trevlig-lapp
En bit av ett Transportstyrelsen-kuvert med ett antecknat bokningsnummer
Remsa för SL
Resekort
Studentkort
Sedan länge utgånget periodkort
Kusin Havre-visitkort
Tyskt frimärke värt 10 cent (från en frimärksautomat där man stoppar in pengar och får frimärken av det värdet, men vad ska jag ha en 10 centsskarv till?)
En bit papper ur ett kollegieblock med antecknat bokningsnummer
Bonuskort för Te och Kaffe Companiet

Ovanstående i ett kortfack i plånkan. Och jag la tillbaka allt efter att ha skrivit upp dem. Vad ska jag med gamla bokningsnummer till? Jag vet inte. Men jag fäster mig lätt vid skräp. Har svårt att slänga saker. Sjukligt beteende.

I huvudfacker i plånkan ligger:

En tågbiljett från januari
Kvitto från tullsgrillen
Kvitto från Jolly Rockets
Kvitto från Hemköp (de gör galet långa kvitton. Ett par varor och en novell typ)
Klistermärket jag fick på vårdcentralen
Kvitto från vårdcentralen
Kvitto från Hemköp
Kvitto från ICA
Kvitto från Lindex
Kvitto från ICA
Lapp som ger 10% avdrag på ett Lush-köp
SL-remsa (reducerad, kan inte använda den alltså)
Kvitto från fotoaffär
Kvitto från fotoaffär
Kvitto reskassa
Kvitto reskassa
Kvitto reskassa (ett köp, en miljard kvitton, hmm)
Högkostnadskort
Kvitto från Stadium
Hundra kronor
Hundra kronor

Hmm. Alla kvitton förutom det från Stadium ska jag slänga. Kvitton kan jag faktiskt slänga. Slänger ofta kvitton. Kommer hela tiden nya kvitton och jag tycker inte att jag handlar så himla mycket ändå.