(9) jobb i dubbel bemärkelse

Yo betch.

Har en ganska fruktansvärd grupparbetsdag bakom mig. Det blev inget direkt "bara så att ni vet, ni, ja just det, ni tre, skärp er för fan" utan jag öppnade mer upp ett spontant samtal om att det har brustit i diskussionerna. Tyckte att det i nästan en hel kvart (okej, tio minuter kanske) därefter flög lite mer ord genom luften, men det är långt ifrån optimalt. Känns fortfarande som att det ofta är mindre givande än att föra ett samtal med en vägg. Samtal med en vägg skulle nog bjuda på en hel del intressanta filosofiska tankar efter ett tag, medan samtal med en del i gruppen mest känns som ett segt och obehagligt motstånd. Saken var den att det verkade ett tag som att hästfjortisen skulle vara väldigt aktiv, men väldigt snart drog hon sig tillbaka till sin det-är-jag-som-har-dator-med-mig-roll som tydligen innebär att hon mestadels inte bidrar själv, utan bara skriver väldigt krasst om vad (en del av oss) andra pratar om. Killen säger fortfarande inte ett piss i onödan. Spelar ingen roll att jag vänder mig direkt till honom för en åsikt, det genererar högst tre ord (som alltid är upprepningar av redan sagda ord). Överlag kör jag stenhårt på att så fort JAG kommit med något understryka att jag är nyfiken på och undrar vad övriga tycker.

På sätt och vis skulle jag kunna säga att arbetet idag har gått många gånger bättre än i tisdags, dock var obehaget och icke-arbetandet då så pass omfattande att utvecklingen idag inte subtraherat särskilt mycket av obehaget. Knappt mätningsbart.

Söker jobb nu dessutom. Vill hoppa av kursen men har en alldeles för stor skräck för den biologiska familjens ondgörande över ett eventuellt avhopp "bara så där". Skulle jag ersätta det med jobb vore dock skadan smärre tror jag. Använde för första gången (vad jag kan minnas) uttrycket "glada laxar". Ville verka som en sådan där glad person som de sökte till det där jobbet. Tycker dock att jag är berättigad att framställa mig själv som glad. Ty jag hamnar alldeles för lätt i en i min mening ibland ond cirkel av att vara treeeevlig och sociaaaal och allmänt uppåt. I jobbsammanhang känns visserligen helt berättigat att agera glad och social även när så inte är fallet. (Var fan kommer den här förbaskade pliktkänslan ifrån egentligen?)