(mycket, men låt oss begränsa det till) Dagen har känts som bilden däringa.
Började den dåliga dagen med kvällen igår, som jag ägnade en lagom (wtf?!) stor del av åt att tänka nej, nej, nej, JAG VILL INTE. Somnade dåligt (intet nytt under solen) och drömde dåligt (samma här). Morgonen var således naturligtvis tråkig även den. Hade pedagogikföreläsning först med mannen-som-älskar-bildspel och bygger sina föreläsningar helt på dessa, tar det rätt lugnt och inte talar om särskilt mycket alls som känns nytt eller anteckningsvärt. Men håll hästarna, jag har inget särskilt mot hans föreläsningar. Nejrå. Inte fan kräver jag spänning hela tiden. Uni är ju inte riktigt Vilda Västern.
Det var dock efter lunch helvetet brakade loss. (Fast lunch på området är inte skoj det heller. Består mest av att våndas över alla unga människor stället kryllar av samt att sitta av tiden och känna sig vilsen och längta bort) Vad betyder då detta? Jorå, det skall ni veta, det stavas g r u p p a r b e t e. Suck. Denna grupp är inte att leka med. Den är kass. Eller nja. Eller jo. Eller hmm... Den... det... öh... förtvivlar mig så pass att nej, jag pallar ta mig tusan inte behandla det vidare just nu. Orkar egentligen inte knata ner så mycket över huvud taget. Lovar dock att så fort som möjligt byta av allt detta menlösa pladder med något mer.... tja... något bättre (och då fan skall det bli mindre punkt punkt punkt...)
Kan dock nämna att drygt två timmar efter hemkomst la jag mig helt sonika i sängen. Frös först utav helvete och knörklade på mig både duntäcke, täcke och fleecefilt (kan ses som att jag kommit över min fleecefobi). Låg där någon dryg timma tills jag somnade. Sov en liten stund men vaknade hemskt svettig av en mardröm. Höll just på att bli knivad i magen (av en sk mattant. Nej, det är inget roligt med det. Skall någon döda en med kniv i magen är det hyfsat tråkigt oavsett) så jag beslöt att ruska tillräckligt mycket liv i mig själv för att stiga opp (eller klättra ner snarare). Det må inte kännas förvånande, men jag har efter hemkomst inte gjort någonting alls av allt jag borde ha gjort. Till och med sjunkit så lågt (tack mig själv, nu mår jag illa) att jag surfat på en totalt vedervärdig gayblogg. Vilket ärkepucko. Ta mig friheten att säga att ful, det var han också *glimtajäveln i ögat har jag här*. Det må vara lite farligt att peka ut ett sådant epitet (gay) i ett negativt sammanhang om man inte vill bli tagen för att specifikt ogilla människor av sådana anledning. Men, man kan ju inte alltid tassa på tå (även om jag gör det mycket. Jo, faktiskt) på grund av risken att bli missförstånd. Jämnar jag ut det hela genom att säga att jag starkt ogillar en kille som använder rullstol? Whahaha. Hoppas ta mig tusan det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar